PPP Steget från ett lätt gammalförståndigt uttryck som frontman i Pitebandet Barnen till rockartist med attityd och agenda är rejält. När Filip Lundgren från Piteå släpper sin debutskiva är det som om han häver sig på tå, angelägen att få berätta någonting eller åtminstone säga hur han känner. Så känns framförandet. Han lyckas.
Det är ungt och direkt. Vindpinat i både text och musik. Skimrande norrlandsindie med karg inramning, men med välkomnande melodier.
Bakom den anonyma titeln ”Är det du” döljer sig en av skivans starkaste låtar. Textraden ”Det ryker när jag andas och natten är stor” säger mycket om Filip Lundgrens debutplatta. Känslorna och vidderna är stora, men orterna små (”här finns bara såna som liknar oss” – yeah, liksom). I de bästa stunderna lyckas han beskriva beskriva det stora i det lilla.
”Allting är historia”, också ett starkt kort, parkerar i närheten av kollegan/medproducenten Magnus Ekelund och här finns en inneboende ”kontinental” klang i meloditemat.
”Mitt mörka hem” är en snygg, mer svävande passage bland alla rytmiska gitarrattacker.
Jag älskar hur Filip Lundgren liksom laddar i många av fraserna. Sången visar på ökat självförtroende och det har skett en snabb mognad i röst och ton.
Skivans generösa reverb ger en fin samklang med textinnehållet och melodierna. Dessutom finns en tydlig känsla för att accentuera och förtydliga med hjälp av de rätta sångstämmorna (refrängstegringen i ”Samma himmel”) eller en snygg instrumentslinga.
”På väg” känns lite fyrkantig bredvid nämnda pärlor och ”Ekon” är lite lättviktig, men ”Där inget annat finns” är en charmig skiva, ett knippe låtar du bara skriver när du är runt 20. Filip Lundgren förställer sig inte och det får den här lovande debuten att kännas.