Sommaren 1984. Den största gruvstrejken i Storbritannien rasar för fullt som protest mot Thatchers hot om att lägga ner hela gruvindustrin. När strejkkassorna efter några månader börjar sina uppstår en svår finansiell situation för de samhällen som är beroende av gruvorna. Under Pride-paraden bestämmer sig några HBTQ-aktivister för att starta en insamling för att stötta gruvarbetarna.
Facket vägrar dock ta emot pengarna de samlat ihop och de vänder sig istället direkt till ett litet samhälle i södra Wales. Där bildas en oväntad allians – och det som började med en insamling av småpengar under Pride-paraden växer till något större än vad någon hade kunnat vänta sig. Det är den sanna historien om ”Lesbians and Gays Support the Miners”.
Det här är en fantastisk film. Skådespelarna gör ett fantastiskt jobb med ett lika bra manus, humorn är perfekt på plats och dessutom är filmen väldigt vacker. Och en känslomässig berg- och dalbana som denna vet jag inte om jag någonsin stött på förut. Man kastas fram och tillbaka mellan gapskratt, ilska, engagemang och sorg som är så påtaglig att tårarna rinner fler gånger än man kan hålla räkningen på.
Det här är en historisk händelse som i vår generation är ganska bortglömd i Storbritannien, och helt okänd i Sverige. ”Gruvarbetarstrejken 1984” riskerar onekligen att låta som ett ovanligt tråkigt kapitel i historieboken snarare än som en av årets bästa filmer. Men för oss som inte var med är det istället en fascinerande inblick både i övergången till en ny typ av industriellt samhälle och i de svårigheter som 80-talet innebar för HBTQ-communityt.
Och trots filmens mörka teman, trots gruvarbetarnas nederlag och sorgen över aids-epidemins offer kan man lämna filmen med en fantastisk känsla av hopp.
Filmen bjuder på massor av skratt, tårar och några av de mäktigaste scenerna i genren. Så kort sagt – se den!