Det är lapp på lucka när Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson intar Studio Acusticums stora scen för att framföra Schuberts "Winterreise". Folk har åkt från grannlän, från Stockholm och New York för att ta del av den här turnépremiären.
.
Det tar inte lång stund att förstå varför. Redan i inledande, väldigt milda "Gute nacht" sätts ribban. Matteis röst framkallar rysningar av välbehag och tyskan är verkligen ett vackert sångspråk i hans sällskap.
Sedan är resan igång. I drygt en timme slår vi följe med ett text-jag på en färd genom ett vintrigt landskap.
Franz Schubert sjöng på sista refrängen när "Winterreise" blev till. Jag tänker att det återspeglas i den 24 sånger långa cykeln. Även i texten känns det som om jaget är på sitt yttersta. Här flätas människans strävan och bräcklighet ihop med naturens mystik och storslagenhet.
.
Det är en fröjd att få ta del av Peter Matteis sångkonst i ett så litet format, där rösten verkligen får stå för sig själv. Han har ett vackert instrument. Klangen är utsökt och volymkontrollen en tungt imponerande "tondimmer". Och då har jag inte nämnt hans fina textning där ett och annat "t" får vänta i luften innan han med precision landar det.
Sången är i absolut synk med vad kroppen uttrycker. Mattei söker upp publiken och hans uttrycksfulla ansikte jobbar förtjänstfullt. Även visuellt når han sista bänkrad. Vi har att göra med en skicklig estradör som perfekt iklär sig en ensam människas känslospektrum.
.
Det porlar från flygeln. Att kalla Lars David Nilsson för lyhörd är en underdrift. Han är häpnadsväckande samkörd med Peter Mattei och vare sig det gäller den böljande dynamikeni "Der Lindenbaum" eller de resolut snöstormande insatserna i "Mut!" är det med samma självklara följsamhet. Nilssons välljud och totala engagemang ska inte förringas. Han drar ett stort lass.
.
Textens jag sätter sitt hopp till så väl flora och fauna under den vandring som speglas. Trots att han emellanåt ser små ljusglimtar – eller är det sitt öde han förlikar sig med – känns det som ett steg fram och två tillbaka. I avdelning två blir stämningen dystrare, stegen tyngre. "Håll mig gärna vaken, jag har inga drömmar längre", heter det.
.
Det är svunnen lycka, hjärtats sorg och en vandrares vedermödor vi får möta i "Winterreise". På sina ställen är det melodiskt lätt, men ofta är det kärvt om än inte svårlyssnat. Det sista ska vi nog tacka den här grymma duon för.
Den som vill ha någonting lättsmält får leta annorstädes, men trots att så mycket är så tungt är alltsammans så spänstigt framfört att det – allt jämmer och elände till trots – blir en upplyftande upplevelse.
Nog tar Mattei och Nilsson med oss på en resa.