Det är svårt att trumma in att vi befinner oss i Musikhögskolans aula. Det känns så trivsamt, varmt och intimt och detta redan innan första ton. Upplägget med publik sittande i cirkel och en lokal delvis upplyst av hederlig golvlampa av vardagsrumsmodell är lysande.
.
Placerade på små rullande podier växlar de sex tramporganisterna vid sina små orglar mellan att sitta mitt i publikringen, att vara en del av ringen, att byta plats sinsemellan och att åka runt i koreograferade mönster. Det händer någonting hela tiden. I applåderna skrattar jag åt upptågen och påhittigheterna. Det är fascinerande att se hur man följer varandra i dansen och känner in varandra i musiken.
.
Norska Mariann Torset, som även medverkar på scenen, har skrivit musiken som får stå för sig själv utan presenterande mellansnack. I långa stunder väver musikerna från Sverige (Kristina Bergström från Piteå en av dem), Norge och Finland samman de nordiska musikarven i tonväven, men här finns också utrymme för en mer experimentellt avantardistisk avdelning, en stycke som känns som ett tonsatt begravningståg och ett par sekvenser som bara är melodiska utan att musiken har tydligt folk-prefix. Jag försöker inte sortera närmare. Helheten är klart överordnad. Det är svängigt, organiskt (ti-hi) och många gånger väldigt vackert när musikerna i sömlösa övergångar avlöser varandra i solistrollen.
.
En vänlig, lurig och inte minst väldigt vacker upplevelse, med hög hemma hos-faktor och känslan av att även bokstavligen få vara mitt i musiken.