Trion Bahaven Trin väver in oss i vemod. Dessa finskromska lägereldscrooners är en charmig och klädsamt kärv bekantskap och även om jag inte förstår mer än de översatta låttitlarna tror jag andemeningen går in hos var och en av oss.
Låtarna har gått från musikant till musikant utan ”notarv” och trion har ett oborstat, men fint samspel där de rullar ut den ena biten vemodigare än den andra.
Mertsi Lindbergs sång, på ett väldigt oförställt sätt och med krass inlevelse därefter, känns stiltypisk och går rakt in.
Mellansnacket, kring utanförskap (rörande) och hur jämmer och elände i låttexter kan vridas några varv extra i Finland (väldigt roligt) är stillsamt men underhållande och det här framträdandet river gott som en god stund i bastun.
.
Den senegalesisk/svenska duon Sousou & Maher Cissoko, har turnerat i 31 länder, samarbetat med Timbuktu och uppträtt på Polarpriset-utdelningen. De använder en 22-strängad kora som bärande instrument och skriver låtar på fem olika språk.
Som konsertupplevelse är det finlemmat och svängigt och instrumentet är fascinerande att både höra och se; ett spröt, som är en slags harpa och med en slags inbyggd trumfunktion. Här levereras allt från tungt trumdunk till raska arpeggion och fin sång, både unison och i stämmor.
Det där med spelglädje kan lätt bli en klyscha, men här finns facit. Duon lyser i kapp som av högsta lycka, en visuell ”boost” till det vi får höra. Det sällsamma välljudet är en unik upplevelse. Jag känner mig matt och energifylld på samma gång. Wow!
.
Järventaus/Dluzewski (bestående av två tidigare elever på Framnäs folkinriktning faktiskt) influeras starkt av Norrbotten och ger utsökta smakprov på det nya album som når ut i dagarna.
Bland friarhistorier och vandringsmän blir det hemtamt i texterna för vänner av svensk folkmusik, men här finns ett fräscht ”schwung” och inte minst ett knippe fina melodier i låtar som ”Ångrar ingenting”, ”Käre far” och i synnerhet den vintriga ”Marken väntar” som är rena hitvarningen, trots det minimalistiska sätt den framförs på.
Duon kommer riktigt långt på en fin röst (Maria Järventaus), en lyhörd instrumentalist (Gabbi Dluzewski) och så rummet som en inte obetydlig tredje part. En bra förutsättning för musikalisk framgång är bra låtar har jag hört. Det har den här duon.