Det är ett lyxigt tillfälle som tyvärr få tog chansen att uppleva. Tolv verk fördelade på två konserter inklusive en mäktig orgelimprovisation av Markus Wargh, allt till fri entré. Dessutom med direktsändning i radio till Sverige, Finland och Estland, i värdskap av Sveriges Radios Märet Öman och YLE:s Ainomaija Pennanen, vilket ger en extra högtidlig känsla.
.
Det är kyrkotyst och luften är fuktig (en välkommen kontrast till torrkylan utanför) när Norrbotten NEO rullar ut italienska Clara Iannottas "D'aprés" en tiominutare inspirerad av klockorna i katedralen i Freiburg. Ensemblen blir som en Professor Balthazar-maskin av ljud eller som ett gigantiskt urverk. Ett rytmiskt upptåg med allt från speldosor till elrör.
Finske kompositören Sebastian Hilli finns på plats för att uppleva uruppförandet av ”Butterfly Curve”, ett fantasieggande stycke där han vill kombinera det matematiska och rationella hos en kurva med det sensuella och poetiska hos en fjäril. Och nog hörs motpolerna. Här samlas det fragmentariska och mer avantgardistiska successivt ihop sig och blir halvvägs till lätt trippande, väl föreställande och melodiös tonkonst, för att sedan upplösas i en mer perkussiv rymd. En fascinerande stund som Neo får det att vissla och bubbla om. Och nog torde amerikanske dirigenten Aaron Holloway-Nahum få hålla tungan rätt i mun.
.
Erik Westbergs vokalensembles möte med artisten/kompositören Frode Fjellheim får mig att tänka ”mer, mer, mer". Den samiske artisten – som gjorde succé höstens Pitefolk tillsammans med bland andra Katarina Barruk – medverkar med hela tre verk och det är en fröjd att höra hans förunderliga naturprakt möta vokalensemblens finlir.
Suggestivt och mäktigt är inga överord för det vi får höra när den mässande kören svävar fram över Daniel Saurs ramtrumma och Fjellheims dova synttoner i "A sister from the north". Det är filmiskt, minst sagt. Att den här kompositören levererar musik till Disney är fullt logiskt.
Fjellheims helt nya "Bidám vuolle", vilket alltså betyder Piteås jojk, skänker en känsla av mystik när Fjellheim tar ett steg fram i ett mer grovhugget grymtande jojkat uttryck där han möter körens fylliga välljud i den här grymma repetitiva musikaliska föreningen som mer än någonting annat stavas fräsch.
Får jag önska ett skivsamarbete mellan Frode Fjellheim, Katarina Barruk och Westbergs Vokalensemble? Ja, det får jag.
.
Vokalensemblens avslutande "Raua needmine" ("Järnets förbannelse") av Veljo Tormis bjuder på hetsig engagerande dramatik. Ibland är det som en omstöpt, illavarslande barnkammarramsa som kören pumpar på med. Mot slutet stegrande på alla sätt och känslan av musikteater infinner sig. Bland det galnaste och bästa jag hört från Erik Westberg och hans många fina röster.
.
Fotnot: Den som vill kan höra konserten i efterhand i SR Play under vinjetten ”P2 Live”.