Tyngdpunkten ligger på uruppföranden av musik som skrivits direkt för ensemblen. Några av kvällens stycken finns också med på ambitiösa digitala albumsläppet ”Amor vita mors” som nu finns på exempelvis Spotify.
.
Under Erik Westbergs engagerade, men aldrig överdrivna ledning tar vokalensemblen oss med på en musikalisk resa, en fascinerande provkarta av klassiska uttryck och mer moderna, utmanande stunder.
Exaktheten och den gudomliga klangen är det jag främst tänker på när Erik Westbergs vokalensemble kommer på tal. Den här kvällen får de dessutom, i långa partier, även visa sina rytmiska färdigheter.
”Philharmonie” av Andreas Hallén är en riktig mjukstart. Ljuv romantik som under några minuter lindar in, vaggar, baddar våra pannor med superba sopransolisten Christina Fridolfsson i förgrunden. En riktig pärla. Alla kan känna sig kallade.
.
Där hade man kunnat somna lycklig i bänken, men resten av den här dryga timmens musikaliska resa kräver ett annat engagemang av oss. Redan ”Vårtidens ljus” (Miriam Tally), där sångarna ger oss vårglitter medelst kristallklart plingande crotales (även kallade antika cymbaler), lägger sig stämmorna i motrytmer. Sångarna både viskar och bjuder på häftiga crescendon och röståkningar som får det att pirra i magen.
”Evelina” av Jan Sandström och den samiska artisten Katarina Barruk är det som kittlar allra mest den här kvällen. Uruppfört dessutom. Första satsen ger oss vass, livfull jojk och ett slags etnopop i körkostym. Mycket svängigt och tilltalande. I den avslutande delen blir det en rent trolsk stämning. Barruk har bra ”nyp” i sin jojk och en fin ”skarv” som hon effektfullt jobbar med. Riktig wow-känsla här.
.
Violasten Kim Hellgren (Norrbotten Neo/Norrbottens kammarorkester) medverkar i flera inslag med virtuost finlir och dynamiska färdigheter som matchar vokalensemblens. ”Fear no more the heat of the sun” av Johannes Pollak (uruppförande, för övrigt) är en tonsatt William Shakespeare-text. Pollak inspirerades av den gångna rekordvarma sommaren och klimatförändringarna, med en önskan om att kanalisera känslor som fruktan och rädsla till någonting konstruktivt. Mäktigt är bara förnamnet när Hellgrens intensitet möter de häftiga körkaskaderna i ett verklighetsinspirerat drama som skakar om.
.
Vejjos Tormis ”Helletused” får avsluta hela festen med kontrollerad mustighet, sopranstarka ”chant”-partier och mot slutet sakralt sköna inslag.
Erik Westbergs vokalensemble imponerar. Det här var en föreställning väl värd en 25-åring som Piteborna ska vara stolta över.