Det doftar popcorn i Acusticums foajé och handprogrammet är lättillgängligt och pedagogiskt och innehåller till och med pyssel. Det hör kanske inte till vanligheterna för en operapremiär, men så är den här en knapp timme lång och vänder sig till hela familjen.
"Den långa långa resan" är ett perfekt sätt att fila ner trösklarna till vad somliga kallar finkultur. I allt allvar är det en inkluderande berättelse och det är en fröjd att höra barnen på bänkraden framför fälla kommentarer om både scenografi och handling.
.
Ilon Wiklands namn må vara synonymt med Astrid Lindgrens sagofigurer, men här finns varken spruttflygare eller rövardöttrar. Det här är Ilons egen uppväxtberättelse i komprimerad form. I föreställningen får vi följa hennes flyktväg mot Sverige, via en period hos hennes farmor vid havet där det finns både läskiga soldater och nya lekkramrater.
Sören Brunes snygga stiliserade scenografi med gigantiska pennor skapar imaginära "rum" på scenen. Lösningen med flygelns podium, som under Ilons flykt över havet blir till en båt är lysande i all sin enkelhet.
Berättandets tydlighet (hur ofta hör du en fras som "Jag var och pinkade på stranden" i en operatext?) understryks av den engagerade minimalismen i Johan Ramströms musik som lyckas föra in ett närvarande stråk av vemod från kriget som lurar i bakgrunden. Sångarna får verkligen vara framträdande och det är genomgående luftigt både i sånger och de spänningskryddande instruentalpartierna. Det är skickligt berättat i både ord och ton och visst finns det melodiska klättringar i slutmusiken som för tankarna till Michel Legrands ledtema från "Paraplyerna i Cherbourg".
.
Sanna Gibbs i huvudrollen är en stjärna. Hon balanserar Ilon mellan flickaktig charm och ett fundersamt allvar och känns trovärdig. Intensiteten och skärpan i den ljusa rösten känns perfekt i sammanhanget. Det ska tilläggas att allt går fram väldigt bra, man behöver inte spänna öronen för att hänga med i det som sjungs i den här föreställningen.
Linus Flogell gör ett fint jobb med att besjäla hunden Sammeli, Ilons trogna följeslagare som också har en framträdande roll. För att inte tala om det djup farmor får av Ingrid Tobiasson som omfamnar oss med både värme och pondus.
.
"Den långa långa resan" får fram allvaret och tänder medkänslan samtidigt som den är vacker och lekfull. Ett stiligt stycke berättarkonst som både värmer och berör.