En spänd förväntan fanns i luften när Nya motettkören, domkyrkoförsamlingens nybildade kör, ställde upp framför kyrkorgeln för att inleda med ett verk av den svenska tonsättaren, orgelprofessorn och en av Sveriges dåtida främsta orgelvirtuoser, Otto Olsson (1879-1964).
Hans två första satser "Psalmus CXX och "Rex Gloriose Martyrum" ur "Sex latinska hymner" framfördes a cappella. Öjeby kyrka har en underbar akustik och när jag lutade mig tillbaka och blundade kände jag hur jag bokstavligt färdades tillbaka i tiden - sakralt och mycket vackert.
"Nocturnes" av dansk-amerikanska tonsättaren Morten Lauridsen inleds med satsen "Sa nuit d´été" ("Sommarnatt") med text av österrikaren Rainer Maria Rilke. Markus Wargh förde en dialog med sångarna där flygel och kör ömsom lyssnade, ömsom svarade. Kören fortsatte a cappella med "Soneto de la noche" ("Nattens sonett") med text av chilenske Pablo Neruda. Tredje satsen, med text av amerikanen James Agee, "Sure on this shining night" ackompanjerades av Markus Wargh på flygel. Här fick herrarnas röster träda fram. Jag fastnade för denna sats, både för själva melodin och för framförandet.
Det nattliga avslutas med "Epilouge: Voici le soir" ("Natten är här") med text av Rilke, en parafras till den inledande satsen. Markus Wargh på flygel förde en liten dialog med kören. Denna andra programpunkt bröt av mot resterande och med undantag för den tredje satsen kände jag inte att sången talade till mig.
Samuel Lind presenterade Arvo Pärts (född 1935) minimalistiska "Da Pacem Domine" med att berätta att den estniske tonsättaren är djupt troende. En fri översättning av den latinska texten löd: "Ge oss frid O Herre i dessa våra dagar för det är ingen som kämpar för oss förutom Du."
Med denna a cappellasång togs den röda tråd som inledde konserten upp: sprött, rent, enkelt.
Markus Warghs improvisationer är omtalade och det både syns och hörs att han spelar med stor inlevelse. Även denna gång visade han allt vad orgeln förmår, dess olika instrumentljud vävdes ihop till sakralt pampig musik. Man kunde se musiken i hans ansiktsuttryck innan han ens rörde vid manualerna och pedalerna. Improvisationen tog sjutton minuter men kändes som två.
Avslutningen blev John Rutters "Gloria" från 1974. Alla stämmor vävdes in i varandra, i en harmoni som ibland gjorde det svårt att urskilja vad som var sångarnas röster och vad som var orgelns. De tre satserna skrevs ursprungligen för brass, orgel och slagverk, men även för symfoniorkester. I Markus Warghs arrangemang visade kören kraftfullt sin styrka i första satsen.
I andra satsen trädde en trio fram bestående av de båda sop- ranerna Anette Tholén och Sofia Higberg, samt alten Elizabeth Olsson. Deras röster smälte väl samman och Anette Tholén gjorde en fin solistinsats. Extranummer blev folkvisan "Glädjens blomster" a cappella.
Konserten visade på en stor potential hos konstellationen av sångare, organist och dirigent. Det här var bra men jag tror att det kan bli ännu bättre. Förhoppningsvis blir det en fortsättning.