Jag heter inte Miriam
Majgull Axelsson är, tillsammans med hädangångna Marianne Fredriksson, en av mina absoluta favoritförfattare och med mästerverk som Augustprisade "Aprilhäxan" och de underbara kvinnoporträtten i "Slumpvandring" i färskt minne, kastar jag mig mer eller mindre över hennes senaste alster – "Jag heter inte Miriam". Detta trots att hon inte lyckats nå upp till samma nivå på senare tid, tänker då framför allt på "Moderspassion" från 2011 som var litet väl banalt sentimental för att komma från en författare av klass.
Men den nya romanen är precis så bra som jag hade hoppats på. Med skarpt intellekt och vass penna tar hon sig an ett rykande aktuellt ämne, nämligen behandlingen av och synen på romerna, en rasism och ett förtryck som pågår än i dag trots att vi inte vill låtsas om det.
Miriam har levt ett gott liv i mer än 60 år i lilla Nässjö, ändå drömmer hon varje natt om svält och vaknar "med alla inälvor glödande av skräck" om grannens schäfer skäller tidigt om morgnarna. Miriam har ett förflutet, ett förflutet hon på alla sätt försökt glömma och gömma undan.
Nu är det hennes 85-årsdag. Hon sitter klädd och klar och med nyflätat hår i sin säng och väntar på familjens uppvaktning. När den kommer och hon öppnat sitt paket, chockar hon sina anhöriga med orden "Jag heter inte Miriam" – ett uttalande som får dem att undra om hon plötsligt blivit dement.
Minnena låter sig inte tystas längre. Sanningen om vad hon varit med om och än viktigare, vem hon egentligen är, pockar på att få berättas. Sondottern Camilla blir den som under en långpromenad med sin farmor steg för steg lockar berättelsen ur henne – om Auswitz och Ravensbruck, om Anuscha och Didi – som utsattes för dödsdoktorn Mengeles djävulsexperiment, om de mest föraktade av de föraktade, om vem Miriam är.
Det är en stark och djupt berörande roman, skakande och stundtals plågsam läsning om ett mörker värre än vi någonsin kan föreställa oss men samtidigt en historisk djupdykning i vårt gemensamma arv, förföljelsen och förtrycket som pågår än i dag. Axelsson berättar om tattarkravallerna, då människor i det fridfulla Jönköping tio år efter Kristallnatten gick ut för att jaga tattare, skrämma och slå, bränna och jaga...
Undra på att Miriam, eller Malika som hon egentligen heter, döljer sitt romska ursprung. Hur hon den där natten stal en död judisk kvinnas kläder för att försöka överleva, då hennes egen sönderslitna klänning med all sannolikhet hade inneburit livsfara i mötet med lägervakterna, hur hon överlevde koncentrationslägret och kom med de vita bussarna till Sverige, där hon sedan levt ett helt liv på en lögn.
Axelssson når inte riktigt upp i Aprilhäxan-höjder i "Jag heter inte Miriam", men så nära man bara kan komma. Läs den.