Recension
Sen for jag hem
Karin Smirnoff (Bokförlaget Polaris)
I den avslutande delen av Karin Smirnoffs fantastiska trilogi knyts en del trådar, men framför allt öppnas nya möjligheter för huvudpersonen Jana Kippo, eller rättare sagt janakippo, från Smalånger. Äntligen ser det ut som om hennes konstnärliga färdigheter ska få ett större utrymme.
Samtidigt brottas Jana med demoner från barndomens mörker som påverkar hennes val och relationer. Känslor och kärlek riskerar mest att göra ont, så bäst att söka skydd bakom en yta av pansar. Att hennes bror inte längre är i livet tynger än mer.
Karin Smirnoffs trilogi är utan tvekan stor litteratur. Den egensinniga stilen vållade inledningsvis huvudbry när jag började läsa första delen "Jag for ner till bror", men efter några sidor var jag fast. Snärjd av den korthuggna prosan och fängslad av den jordnära och drastiska stilen.
Inte alls konstigt att boken nominerades till Augustpriset.
När andra delen, "Vi for upp med mor", kom var jag full av förväntan och invaggad i Karin Smirnoffs stil. Berättelsen om frireligiösa i Tornedalen andas stark kritik av det eller de som förtjänar det, men också en påtaglig värme för de utsatta.
Min åsikt är att det är den bästa delen i trilogin, men det är trots allt ointressant eftersom alla böckerna är skrivna i något slags kontrollerat raseri. Det är en tung börda som janakippo bär och sökandet efter ett värdigt liv där hon försonats med sin fruktansvärd barndom och det stympade känslolivet som inte alltid leder rätt.
I sista delen "Sen for jag hem" tycks ändå dörrarna öppnas på glänt, men hur tar man till sig hyllningar på en utställning i Stockholm när man inte är hel och brottas med ett mörker som hotar att förgöra.
I en tillbakablick får vi följa en ung janakippo som kommer till Stockholm för konststudier. Här är hon än mer märkt och ett närmast viljelöst offer för en kontrollerande och våldsam man som vill styra och bestämma. Det slutar illa, men i janakippos inre finns en slumrande vrede och hämnden blir skoningslös.
Parallellt är det nutid och det finns en tydlig vilja att gå framåt, att utveckla konsten och vad kan vara bättre än att lämna lerfigurerna och ägna sig åt att bokstavligt hugga i sten i den bohusländska skärgården.
Som sagt, Karin Smirnoffs trilogi är något utöver det vanliga och trots allt finns det en öppning för en fortsättning. Om det blir så vet förmodligen bara författaren.
Jag ser i alla fall fram mot hennes fortsatta författarskap.