Är Sverige av i dag mer demokratiskt än för 30 år sedan. Efter ha läst den brittiske författaren och dramatikern Roger Osbornes aktuella bok blir mitt svar nej.
Inte om man med demokrati menar vad ordet betyder i dess grekiska ursprung, det vill säga folkstyre/folkvälde. Eller som Osborne skriver i slutkapitlet ”Demokrati efter 1989. Den informerade medborgaren”:
”Det är förmodligen de demokratiska regeringarnas största misslyckande i vår tid att de överlämnat makten till det internationella finanssystemet”.
Men innan vi kommit till närtid har Osborne gett en historisk resa om demokratin med start i Aten och den antika världen. För ”redan de gamla grekerna” stångades med frågor kring moral, etik och inte minst styrelseskick. Jag tycker Osborne lite talar emot sin tes att även andra samhällen har haft ”element av demokrati”, när han ändå traditionellt börjar med stadsstaten Aten. Det gamla Egypten kan nog ha haft fickor av något som kanske liknade demokrati och därför också varit värt några rader.
Frågor om demokratin måste ständigt hållas igång, framför allt frågan om dess reella innehåll och riktning. För, som Henrik Berggren skriver i förordet, det finns alltid andra krafter som vill något annat. Historien är rik på exempel, men även den tid vi lever i. Så kallade demokratier försöker att med odemokratiska medel införa demokrati i icke-demokratier. Det kan inte gå så bra eftersom demokrati måste komma underifrån.
I Sverige har vi representativ demokrati sedan 1921 då både män och kvinnor fick rösträtt. Det är en demokratiform som sällan eller aldrig diskuteras. Osborne skriver att representation kan ”i stället för att vara ett steg mot demokrati visa sig vara ett substitut”.
Sug på den, i och för sig inte en ny tanke men ändock tänkvärd.
Det i Norrbotten länge så illa omtyckta Miljöpartiet var väl de första som ville ha in mer ”direktdemokrati” i beslutfattandet i Sverige. Frågan vilken form av demokrati som är bäst, möts i ett land som vårt mest av undran om varför den överhuvutaget ställdes.
Eller för låna ett citat: ”Jag, nä jag vill inte vara med och bestämma”.
”Demokrati utan deltagare” löd en gång en rubrik i en av våra kvällstidningar. Rubriken är rätt gammal men dyker upp i minnet när jag läser ”Av folket, för folket”.
Tvärtom är mänsklig- hetens ”mest storslagna landvinning” en historia av modiga människors aktiva deltagande. I medeltida stadsstater, på de brittiska öarna, i 1700-talets USA, före och under franska revolutionen, bland ursprungsfolk och mestiser i Latinamerika, i avkoloniseringsprocessen i Indien och Afrika, på barrikaderna mot ett förstenat system i Central -och Östeuropa – för att ta några exempel som Roger Osborne lyfter i boken.
Det är en historia nedsolkat av blod, svett och tårar. Och lögner, inte minst från förment demokratiska ledarfigurer av skiljda slag som älskat ordet, men än mer sin egen makt och inte sällan även sin egen penningpåse.
Människan är alltings mått, sa filosofen Protagoras. Ett är i alla fall säkert: Demokrati är inget som lever av sig självt.
Osborne är en försiktig general vars brett upplagda essä-bok får mig lust att travestera Edith Södergran: Jag sökte ett djärvt perspektiv, jag fick ett traditionellt. Jag blev uttråkad.