I mitt barndomshem står ett piano som jag aldrig lyckades erövra, men jag minns tydligt hur jag som liten fascinerades av klangen. Att ta enskilda toner, kanske ett ackord, trycka ner sustainpedalen och höra instrumentet andas.
Det känns som om det är just den känslan Agnes Mercedes tar med sig och förvaltar och utvecklar. Agnes Mercedes använder nämnda pedal generöst och emellanåt ropar hon någonting in i flygeln för att låta dess naturliga resonans få arbeta.
Kort sagt finns det en naiv charm här. Ja, faktiskt innan hon spelat en ton. 29-åringen som studerar komposition på musikhögskolan ger intrycket av skräckblandad förtjusning när hon säger att hon ska bjuda oss till en ”minotaurisk building” och frågar om vi är beredda. Jag hade tjuvlyssnat lite innan och var beredd på endera ljudkollage eller kammarpop a la Regina Spektor.
Det blir i stället en drömsk, musikalisk happening, en väldigt avslappnad sådan, medan Mercedes med benen i kors lirkar sig fram bland klanger och rytmer, ibland ettrigt riffande på tangenterna, ibland med ett slags cembalo-tänk i sitt spel. Ofta är det luften, den omgärdande tystnaden, som bidrar till en tilltalande knappnålsminimalism och jag undrar hur stor del av den svårbeskrivna, bitvis teatraliska musiken som föds i stunden. Helst hade jag velat vara helt utloggad och fått slumra till det här.
Hon verkar genuint intresserad av ljud. Handklapp, fingerknäpp och (medveten) harmonisk skevhet känns helt naturligt. Då och då sjunger hon enstaka fraser, på svenska, engelska eller det egenpåhittade sprak-språket. Rösten går från ”läckande” falsettspröd till tät, fullstark mässings-klang och jag känner att jag gärna hört mer av just det sjungna.
Konserten bjuder på en slags mellanakt där hon ställer sig bland ett antal trummor, leker med cymbalers efterklang och låter pukorna smattra. När hon plockar upp virveltrumman, sätter den framför ansiktet och sjunger vinande ordlösa toner är det som om vi befinner oss i Staffan Westerbergs berättarvärld för en stund. Ett avsteg som dock känns för naivistiskt och lite sökt.
Men sedan fortsätter hon vid pianot igen, hittar tillbaka till den där fantasifulla, delvis fragmenterade världen och låter alltihop landa i en mjuk avtoning. Det här var udda, men inte svårt.
Mercedes var namnet, en stjärna i sitt eget mikrokosmos.