Måns Zelmerlöw bjuder på lättuggad och stundtals trivsam underhållning. Han verkar ha kul, lever sig in i låtarna och gör ett hyfsat bra sångjobb trots att rösten är sträv. (Han har levt ett halvår på vägarna i spåren efter Eurovision-segern.) Som helhet är dock den här dryga timmen en ojämn tillställning.
Tyvärr slarvar Lundapågen bort ett par av sina starkaste kort. De inledande "Hope and glory" och "Brother oh brother" – två av hans mest kända låtar – tuggar på i halvtempo, i stället för brisera som de P4-bomber de är designade att vara. Jag känner mig snuvad.
"Live while we're alive" bjuder på ganska effektiv poprock och lätt Kleerup-besläktade "Run for your life" är ju en sköning som är kul att få höra live. Zelmerlöw klämmer dessutom in ett par fina covers på "I'm yours" (Jason Mraz) och inte minst "Human" (Killers).
På minuskontot finns ett lika anonymt som brokigt medley där Mums-mums-Måns får in Michael Jackson, Bryan Adams, Hasse Andersson, Tupac, Roxette och Coldplay (puh!). Senaste egna singeln "Should've gone home" är en gäspning och nog är det bra att han står för sitt programledarförflutna, men allsångslåten "En kväll i juni" hade jag gärna sluppit.
Det samkörda och välsjungande bandet låter bra. Pitesonen Efraim Törnfeldt på gitarr ger prov på både tjusig ackordbrytning, distat mangel och snygg-kör. I självklara finalnumret "Heroes" får han feeling och slänger in ett par snygga "räkor" på gitarrhalsen.
Måns Zelmerlöw är en bred artist, det kommer man inte ifrån. En sån här kväll saknar jag dock den riktning som han ibland haft på gång på sina skivor.
Han är lätt att tycka om som scenperson, men den här konserten lämnar mer att önska.