Österrikiske Franz Schuberts (1797-1828) 195 år gamla oktett i F-dur har högt anseende, men lär trots det sällan framföras från scenerna. Verket, troligtvis beställt av greve Ferdinand Troyer, skrevs av en 26-årig Schubert som i sättning och omfattning rört sig nära Beethovens septett i Ess-dur.
.
Den nyligen sammansatta oktett som kort och gott kallas Oktetten är en ny konstellation under Norrbottens kammarorkesters/Norrbottensmusikens flagg. Cellisten Elemér Lavotha är sammankallande kraft och han har samlat ett knippe skickliga musiker till turnén om fem konserter där Piteå är premiärort.
Jag antar uppmaningen att sätta mig nära musikerna och känner en god skärpa redan i den långa, men händelserika och ärkevackra förstasatsen. Vad fint Nils-Erik Sparfs violin och Robert Eks klarinett skickar "ordet" mellan varandra, en återkommande känsla. Många gånger får vi höra en kallande/svarande idé och på upprepade , vare sig det är i den delvis nigande fjärdesatsen eller i finalens vidsträckta äventyrlighet.
.
I Schuberts oktett ryms både betänksamma, varsamt målande kilar och pustande, raska sextondelspartier. Det låter både bra och mycket. Med en besättning på blott åtta personer innebär det att var och en får ta plats. Hur ofta reflekterar du kring ett horn i en större orkester? Annamia Larsson får verkligen stega fram och glänsa i ett par sekvenser. Samtidigt får hela ensemblen slita ganska hårt. Det riktigt känns att de korta pauserna ger välkommen paus för musikerna att hämta andan.
.
Det faktum att en grupp boende från Berggården fick ta del av genrepet tidigare på dagen känns talande. Schuberts oktett är lätt att ta till sig, rakt igenom melodisk och trots sin energi en vilsam musikalisk välgörare.
Lättsmält utan att låta banalt är det ett musikstycke att återvända till. Och framförandet skäms inte för sig. En timme flyger förbi i det här sällskapet. Fler med mig hade gärna sett en bensträckare och lite mer efteråt, men det är förstås aldrig fel att sluta på topp.