Ett av mina tidigaste minnen är "Trazan och Banarne", den första serien från 1976, som någon fortfarande ostraffad medarbetare på SVT en gång raderade. Inte konstigt att jag alltid har gillat deras och "bananbandets" tillbakalutade gärning av familjeunderhållning i samtalston, vänligt svängande låtar och uppmaning till fruktätande och miljövärnande som lite grann känns som ett sunt komplement till "Fem myror ..." och "Från a till ö". På torsdagskvällen fick Electric banana band äran att, förstärkta av orgelfantomen Markus Wargh, inviga Acusticums "djungelorgel".
Det blir lite väl hög sitt still-faktor under konsertens första akt, när Janne Schaffer och orgelfantomen Markus Wargh ger sig på allt från en fantasifull "Jag vill ha en egen måne" till en, bokstavligt talat jagad "Eagle". Visst är det mäktigt i de svulstiga sekvenser där Markus Wargh går an som en galen vetenskapsman över klaviaturen, men som familjeunderhållning känns nästan 50 minuter av orgel och elgitarr som "big no-no". En oväntad pärla är dock när sångkvintetten Little Green bjuder på "Den gudomliga kraften" (ur "The Stig-Helmer story"). Jisses, jag får julstämning.
Andra bullar blir det när nämnda duo glider in i sina djurkostymer, Wargh som ... björn och Schaffer som Zebra, får sällskap av Trazan (Lasse Åberg) och Banarne (Klasse Möllberg) och bjuder på underhållning med avspända låtar, vänligt tilltal och viss miljöinformation. Alltihop komplett med djungelljud. Det är musikaliskt klanderfritt och Little Green förstärker fint, både för öga och öra.
Det är väl egentligen bara ljudet jag kan anmärka på. Suveräne Morgan Höglund, en trummis som faktiskt har pluggat i Piteå, håller igen föredömligt, men överlag glammar det för mycket. Visst är orgeln ett udda inslag som låter schysst och är en frän visuell detalj, men en ljudmässigt tajtare lokal hade gjort susen.
Elecric banana band har publiken i sin hand redan i "Electric banana tajm" ("Balla Trazan Apansson"). Evigt unge 72-åringen Lasse Åberg verkar tycka att det här är hur kul som helst och kumpanen Klasse Möllberg har något parkkvällstrevligt över sitt sätt att leda showen där snälla, men helt oemotståndliga låtar kryddas med enkla rörelser som bara måste göras. I "Min piraya Maja" är publiken ett helt hav av små pirayor som pacman-simmar i bänkraderna. Jag har också två.
Min favoritlåt, den energiska "Electric banana band", finns inte med, men självklart landar tungvrickaren "Banankontakt" och den sympatiska "Zvampen" innan alltihop är över till ett enormt jubel.
En soft känsla infinner sig efter den här smyginvigningen. "Kom i kväll och var snäll i min kantarell ..." Ja, tusan om man inte blev lite snällare på kuppen.