Dave & Friends spelar Dire Straits
Dave & Friends är tillbaka med sin Dire Straits-tribut för sjätte gången gillt. "Det har blivit något av en succé" säger frontmannen Davod Basiri, och det är ingen överdrift. Det är dessutom en succé som vilar på meriter. Detta är tredje gången jag ser bandet spela Dire Straits, och deras tidigare spelningar på Krokodil är i min katalog två av förra årets bästa spelningar.
Spelningen sträcker sig från Dire Straits första skiva till 80–talets arenaspelningar och snuddar också vid frontmannen Mark Knopflers senare soloskivor (Dire Straits splittrades -94). Och publiken göre sig inga illusioner, detta är inget mediokert covergig. Dave & Friends Dire Straits-tribut är ett precisionsjobb. Från soundet i stort ner till solonas beståndsdelar är det ett väl genomarbetat koncept vilket måste ha krävt sin energi. Jag är själv ett Dire Straits-fan och jag har aldrig tidigare sett en tribut som hållit måttet. Det gör däremot Dave & Friends. Det är en komplimang så god som någon.
Frontmannen Davod Basiri är dessutom en mycket övertygande Mark Knopfler, såväl musikaliskt som sceniskt. Gitarrspelet sitter som ett smäck, ofta i samarbete med den säkre keyboardisten Gustaf Afsahi. Solotäta "Lady writer", "Telegraph road"-kollaget och klassikern "Sultans of swing" lyfter ordentligt i solopartierna, och i sann Knopfler-anda ser Davod Basiri ut ungefär som om han tar en promenad utefter Storgatan. Glöm skrikande åtbörder och spring. Dire Straits står för en coolhet som ligger i vad de gör snarare än hur de gör det. Lite gungande höfter, några markeringar med gitarren. Resten är musik. I mångt och mycket påminner gruppens scenspråk om en norrbottnisk mentalitet. "De ä bar å åk". Det är lite som att jämföra Clint Eastwood med Bruce Lee. Bruce Lee sparkar och skriker. Clintan gör sig inga större besvär. Han kisar lite olycksbådande, drar revolvern och skjuter. Raka rör och inget tjafs. Detta är också vad Mark Knopfler gjorde på scen back in the days, och vad Dave & Friends gör i kväll. Davod Basiri håller stilen, medan Robert Lundberg och Gunnar Westergren står för showen. Ett mycket lyckat scenkoncept.
Ändå lyfter inte spelningen på samma sätt som när jag sett gruppen tidigare. Kanske är det come and go-känslan på evenemanget, kanske är det det tydligare mingelformatet som präglar en after ski. Nedtonade låtar som "Water of love", "Six blade knife" och "Follow me home" kräver en stämning som kanske inte gör sig bäst i detta forum. Framförallt tror jag att jag saknar den nära kontakten med publiken som Krokodil möjliggör.
Icke desto mindre, de i publiken som kom för att hitta Dire Straits fick återigen valuta för sin tid. "Kanske sista gången i Piteå" säger bandet. Jag hoppas att de svamlar.