Kanske är han nervös eller i stort behov av koncentration. Kanske vill han inte att eventuellt inövat mellansnack ska läcka ut på nätet. Hur som helst har onsdagskvällens artist undanbett sig fotografering och filmande (för pressen görs ett undantag för första låten). Jag tänker att det är första gången det här händer på Krokodil och höjer ett ögonbryn.
Skönt då att mannen i fråga, Nashvillebaserade Otis Gibbs, bjuder på ett generöst set av no bullshit-låtar av hög kvalité tillsammans med en stor dos humor.
Efter uppvärmning av The Chick peas band (Piteåtrion har blivit en mer avspänd enhet efter sommarens idoga tågturnerande, men jag skulle önska ett tydligare vägval stilmässigt) tar den svartklädde amerikanen plats på scenen. Han bär truckerkepa och Rick Rubin-skägg som gör honom lite "svårkommunicerad" från sista raden. Inte så konstigt att ett tyskt tv-team försökte intervjua honom när de gjorde reportage om uteliggare. Otis Gibbs låter som han ser ut dessutom, kraftfullt raspig om än ganska kontrollerat.
Redan efter två, tre låtar har han den här tillställningen i hamn. Det blir en säker färd genom americanaland och vare sig han strummar fram sångerna eller pondusplockar - han uppträder ensam med sin gitarr - känner han stilsäkert in vad var och en av låtarna kräver. Ibland är han altcountrysnubbe, ibland folkartist och på något ställe protestsångare, men han hinner själv hissa varningsflagg för "’Kumbayah’ moment" innan sistnämnda fest urartar.
Sedan är mellansnacket ett kapitel för sig. Mannen bakom ansiktsbehåringen inviger oss i "manufactured enthusiasm", konsten att genom överenskommelse med publiken få de verkligt stora ovationerna. Gibbs serverar anekdoter från vägarna, ger oss bilder från uppväxten i Wanamaker, Indiana, och berättar om hur hans barnvakt Uncle Brisco (ingen släkting och precis släppt ur fängelset) tog honom med till en honky tonk-saloon, spelade piano och lät en mycket ung talang sjunga ihop slantar i uppskattade Hank Williams-tolkningar. "Uncle Brisco tog pengarna och söp sig full. Så upptäckte jag hur musikbranschen funkar".
Jag gissar att många med mig hör de här låtarna för första gången, men jag slås upprepade gånger av schyssta melodier, ett tilltal som tar tag och inte minst fina texter med bra flöde. Det är riktiga människor med riktiga vedermödor på namngivna orter. Man tänker att det här är personer han har sett i ögonen, pratat med, känt lukten av.
Bitar som fastnar lite extra är den långa, verkligt berättande "Caroline", den lågmälda "Small town saturday night" och den på greppbrädan häftigt accentuerade Hank Williams-covern "Lonesome whistle".
Stället för kvällen är ingen amerikansk diner. Den serverar morotskaka och dess mest välbekanta servitris heter Ulla, men den här kvällen, invaggad av Otis Gibbs musik, spanar jag efter Sheryl Anne med körsbärspajen.