Beväpnade med filmkamera och dålig planering så beger sig ett par, Jim och Kelly, ut på en resa för att filma en dokumentär om den mytomspunne Storfot. De reser till en liten amerikansk stad, Willow Creek, i utkanten av den skog där varelsen påstås finnas. Därefter så går saker, föga oförväntat, väldigt snett.
Filmen börjar genom att skapa en känsla av lugn och normalitet, vilket alltid är vettigt i en skräckfilm. Huvudkaraktärerna introduceras, tokiga bybor intervjuas och turistmål besöks. Detta blir dock snart ett fall av för mycket av det goda, då det tar alldeles för lång tid innan filmen kommer till saken. De två huvudkaraktärerna väger dock upp en hel del. De har tydliga personligheter och är lätta att tycka om, Filmen ger mycket tid till vilka de är snarare än vad som händer, vilket är en trevlig omväxling men balansen mellan karaktärerna och spänningen fungerar inte så väl som det kunnat.
När skräckpartierna väl kommer så är de ojämna. Vissa ögonblick är genuint obehagliga, men alltför långa pauser mellan de ögonblicken gjorde ofta att jag tappade känslan som skapats. Uppbyggnaden tar alltför lång tid och då spänningen väl kommer så känns det hastigt ”too little – too late”.
Willow Creek är inte en dålig film, men den är inget för en härdad skräckfilmstittare som jag. Gillar man formatet och är mer åt det lättskrämda hållet så kommer den nog underhålla betydligt mer. Men är det found footage-skräck man vill se så gör man dock bättre i att se något i stil med The Blair Witch Project, Rec eller Cloverfield. Det visar sig att Storfot inte är det mest läskiga man kan basera en skräckfilm på. Konstigt nog.