Solig och svart sagodans

A la carte

Norrdans, de norrländska länens danskompani med säte i Härnösand, börjar firandet av sitt 20-årsjubileum med att ta en meny av olika koreografiska uttryck på turné. ”À la carte” går in för att visa ”smakfulla bitar ur den samtida dansens rika bredd och variation” som det står i programförklaringen. Den röda tråd som håller ihop variationerna är tre ess: Sommar, sol och saga.

Förrätten är Mats Eks nio minuter långa ”Pas de Danse” för fyra dansare. Den kombinerar de traditionellt graciösa linjerna i en pas de deux (en klassisk duett där ballerinan och hennes partner framhäver linjer och balans) med de oskolade men snabba och kraftfulla rörelsemönster som kan ses på en somrig dansbana där paren bjuder upp varandra till folkmusik. Publiken får vara med om ett flirtigt folklustspel med befriande konstnärlig distans och humor. Ek sägs ha inspirerats av Benny Anderssons dragspelsmusik och mycket riktigt är det hans Orkester som står för den inspelade musiken tillsammans med JP Nyström.

Kommer på mig med att sitta och le av pur dansglädje under framförandet. För dansarnas gestaltning, för musiken och för att Mats Ek hyllar dans i alla dess former. Verket hade urpremiär i Hamburg 1992.

”I went out on a summer’s night” som Norrdans beställt av den brittiske koreografen Anthony Missen, handlar om mer interna relationer som samtidigt är allmängiltiga. Ett föräldrapar lever med sin dotter på en enslig plats. Den fjärde karaktären symboliserar deras fantasier, som tar stor plats eftersom det inte finns andra människor i närheten.

Under en halvtimme handlar stämningarna om rädsla för en otäck varelse som smyger sig på i mörkret, och som i en annan sekvens är en ligist som får dottern att börja fundera över sin sexualitet. I slutet är det mamman som fantiserar om åtrå kontra kärlek när en skogshuggare dyker upp i tankarna. Musiken och dansen varvar många olika stilar och det är underhållande med växlingarna. Återigen häpnar jag över kvalitén hos dansarna, som har bakgrund i flera olika länder.

När jag inför den här föreställningen läste att ”Black Fairytale #2” skapats av de israeliska koreograferna Yossi Berg och Oded Graf, och har omarbetats för Norrdans, utgick jag från att de bor i Israel.

Därför ifrågasatte jag hur ”smakfullt” det är att ha kulturutbyte med konstnärer från en ockupationsmakt som hindrar ett helt folk från att utöva och ta del av kultur – inte minst när proportionerna är internationella.

Jag frågade Norrdans hur de motiverar samarbetet och fick svar av vikarierande chefen Robert Karlsson:

”När det gäller den aktuella föreställningen av Yossi Berg och Oded Graf från Israel så var det en befintlig föreställning som de tog fram i Köpenhamn 2012. Och vi har medvetet valt att bjuda in just den eftersom det är en mycket stark föreställning som inte värjer för komplicerade frågor, inte minst utifrån situationen i Palestina/Israel. Sedan är det inte en föreställning som ger några färdiga svar utan den handlar mer om att väcka frågor. Deras utgångspunkt har varit mer allmän och de beskriver själva att föreställningen utgår från jakten på Utopia”.

Han har rätt i att verket för åtta dansare (i Norrdans version) ställer samtida frågor om identitet och framtid, drömmar och realiteter, krig och fred, och situationen för människorna som lever i Israel och Palestina.

Berättelsen börjar med att en ung naiv kvinna reser till denna oroshärd och uppmanas att inte klättra över muren mellan västra och östra Jerusalem, vilket hon naturligtvis gör.

Hon vill komma ifrån de svartklädda judarna som hon tycker är hotfulla, dessutom förföljs hon av en otäck mansgestalt. Men när hon nått toppen av muren ser hon att det finns lika svartklädda och hotfulla muslimer på andra sidan – och förföljaren är plötsligt där också.

Sedan hamnar hon i en dröm där alla svartklädda klär av sig nakna (ja inte bokstavligt, inga kön eller bara kvinnobröst är synliga i den här föreställningen, men symboliken är tydlig) inför en ifrågasatt Gud.

Med undantag från att den harmoniska drömvärlden varar för länge för att jag ska behålla oavbrutet fokus, är den knappa timmen svettigt intensiv. Tyvärr slutar den med att de goda människorna till Ravels ”Bolero” övertalas att vara onda och robotaktigt hålla sig till en pengakåt envåldshärskares utstakade linjer.

En stor fördel är att dansarna pratar och att en hel del rekvisita ingår, så det är inga problem att följa med i händelseförloppet.

Precis som i de båda andra koreografierna är ljud, ljus och kostymer mycket välgjorda delar av helheten och dansarnas samspel klickar hela vägen. Karaktärerna i verket drömmer om perfektion och ”Black Fairytale #2” är nära det som föreställning. Riktigt filmiskt spännande, och den pockar på uppmärksamhet även efteråt.

Men jag har mycket svårt med alla slags uttryck som signalerar att ockupanterna och de ockuperade är lika goda kålsupare. Det finns sådana tendenser, om än det på ett ställe frågas ”tror du att Gud till slut kan hjälpa det palestinska folket?” och svaret är ”ja”.

Trots denna invändning utropar jag de israeliska koreografernas svarta saga till kvällens höjdpunkt.