Rörelselekar med allvar ba- kom. Så vill jag beskriva "Universum" som platsar bland de allra ovanligaste danspåhitt jag varit med om.
Titeln på verket säger egentligen allt om vad som gestaltas - hur det görs är helt klart en överraskning.
Redan i foajén engageras publiken, som ombeds ta av sig skorna och gå bakvägen in i Black box där ett stort vitt tygfält bildar scenografi horisontellt och vertikalt.
Publikantalet passar nästan kusligt exakt in på golvet runt tyget utan att någon behöva trängas. Alla har fått med sig en frigolitbit att sitta på om underlaget känns obekvämt.
Två pastellklädda dansare rör sig på tygsjoket och leker med det till ackompanjemang av elektroniska ljud.
Publiken ställer sig upp och hjälper till med att skicka in luft under tyget i allt större mängder, medan små frigolitbitar och allt annat damm som finns i lokalen virvlar runt. Dammallergiker varnas!
Sedan tystnar ljudanläggningen och dansarna leker med tyngdlagen och med luften, till sina egna ljud. När elektromusiken börjar igen är den mera melodisk och taktfast än tidigare, med en urskiljbar mänsklig röst.
Vid det här laget har dansarna lyckats förmedla att allt i universum hänger ihop, hur vi än uppfattar det och hur konstigt det än kan verka ur mänskligt perspektiv.
Precis när jag tänkt den tanken ber dansarna publiken om hjälp att hämta frigolitplattorna som placerats i ena änden av lokalen och placera dem på "tyggolvet". Alla verkar ha lika roligt eftersom materialet rasar lika lätt som det kan byggas upp.
När publiken återvänt till sina platser, fortsätter dansarna raserandet av olika världar de nyss byggt upp och vice versa. Bara ljuden från deras rörelser och från frigolit som bryts eller gnids sönder hörs, och uppmärksamheten hos dem som tittar på är total.
I programbeskrivningen säger Moa Autio och Marie Wårell Öhman att "Genom tanken på att universum inte finns ser vi en möjlighet att arbeta utanför våra normer och utanför samhällets definitioner på vad som är bra/dåligt och hur saker bör vara."
Antagligen är det tack vare den utgångspunkten föreställningen blir en ovanlig upplevelse i positiv bemärkelse, men faktum är ju att universum finns och att alla är medvetna om det.
Därför tycker jag att storheten i deras "Universum" är hur de knyter ihop kombinationen av slump kontra struktur, balans och fritt fall, samarbete och motarbete, improvisation och planering.
Föreställningen är full av liv och när musiken börjat igen och övergått i beat, släcks ljuset.
Då råder som genom ett trollslag häpnadsväckande balans på ett formidabelt instabilt frigolitbygge, medan den ena dansaren låter det snöa frigolitpartiklar på den andra i skenet av en enda strålkastare.
Efteråt ges tillfälle att stanna kvar och prata med de två dansarna. En uppskattad bonus som alla tog vara på efter en glädjande välanvänd halvtimme.