Kanske blev Peter Jackson trött på att följa böckerna då han gör film, kanske är det en släng storhetsvansinne efter framgången med Härskarringen, men oavsett så fortsätter Femhäraslaget på Hobbit-traditionen att vara lite för utdragen. Värst av utfyllnadsintrigerna är fortfarande Tauriel, kvinnoalven som har som enda syfte att delta i en plågsamt intvingad kärlekstriangel och vid strategiska tillfällen behöva rädda. Legolas är återigen intvingad i en biroll med jobbet att utföra eskalerande löjliga action-stunts och tråna efter Tauriel.
I kontrast till dessa värsta exempel så får vi en välbehövd förklaring till Gandalfs frånvaro och Saurons återuppståndelse, där Saruman och Galadriel äntligen får tillfälle att skina. De tre filmerna har också haft tid att ge de tidigare väldigt anonyma karaktärerna, som dvärgarna, Bard och Alfrid, minnesvärda personligheter. Femhäraslaget är ett bra och passande storslaget avslut på denna mer äventyrliga triologi, framförallt dragen av Bilbos och Thorins välspelade karaktärers vänskap och konflikter. Den är välgjord och visuellt vacker, och vi får äntligen se hur våldsamt häftig en dvärgarmé är.
När Peter Jackson är trogen sitt grundmaterial så får han verkligen till det - Smaug är och förblir så det bästa av drakar - men när han strövar för långt utanför sidornas text så blir resultatet av varierande nivå. ”Kill your darlings” har sällan varit så välbehövligt som i the Hobbit, men ändå får vi gå utan en förklaring till varför jätteörnarna alltid dyker upp precis när de behövs.