Redan i början etableras att det fortfarande är en saga vi ser. Filmen är visuellt väldigt vacker och överlag välgjord.
Det skiftar snyggt mellan det mörka och dunkla och den färgglada sagostämningen. Förväntar du dig en film trogen originalet så kommer du däremot att bli besviken.
Maleficent kräver att man tar den för vad den är – en nyversion. Det görs förändringar och många av dem, men samtidigt som berättelsens kärna faktiskt är där så gör Maleficent ett bra jobb med att luckra upp Törnrosas endimensionella tema av ”ondska mot godhet”. Det tillförs några väldigt intressanta teman till originalsagan, men samtidigt känns det ofta som om filmens oerfarna regissör inte utnyttjar dem till fullo.
Maleficent själv är en karaktär med mer tragik bakom sig än originalets enkelspåriga sadistfest.
Hon är en meddragande karaktär, med en trovärdig utveckling mellan sina mörka och ljusa sidor. Att hon är inte porträtteras som genomond bör vara förväntat. Den riktiga fienden, kung Stefan, är förvånansvärt mångbottnad. Hans motiv är betydligt mer intressanta än originalets Maleficent, även om han fattar vissa konstiga beslut om barnuppfostran. Prinsessan Aurora däremot är lika spännande som filmjölk och därmed trogen originalet.
Hennes screentime utgörs av att se konstant hänförd ut och dumflina. Det enda som tävlar med hur ointressant Aurora är är de tre goda älvornas inkompetens.
Ser vi förbi nostalgin så är Maleficent faktiskt bättre än sitt original. Här har vi karaktärer med fler än ett personlighetsdrag, en handling mer komplex än att en mans kärlek löser allt och en antagonist som inte lägger dödsförbannelser på barn av avundsjuka.
Samtidigt hade den kunnat vara mer än den blev. Trots sin mörkare vinkling så är det fortfarande en enkel, lättsmält och framför allt bra saga, men det också är allt jag kräver av Disney.