Ripp-Rock omfattade en lång rad band och ”hang arounds”. Föreningen ordnade massor av spelningar för lokala band och kom särskilt att förknippas med rockgalorna på Vallsberget sommartid. Ripp-Rock blev ett begrepp, även ute i riket, och är i dag i tacksamt minne bevarad bland de som var med.
I föreningen fanns personer som senare skulle stå bakom bland annat Piteå dansar och ler, Great Gig och ljudfirman Live Sound, samt göra sig namn som artister, musiker och låtskrivare (Bo Sundström, Andreas Mattsson, David Myhr, Ramblin’ Minds och så vidare), men självklart många, många fler som också får utrymme i boken.
.
Jag är imponerad över vad Mikael Andersson och KG Johansson – två Ripp-Rock-rävar från band som Hemul, Strömson och Live – har åstadkommit på tämligen kort tid.
Boken om Ripp-Rock kan säkert väcka nostalgikänslor hos många fler än mig. Samtidigt sätter den saker i sammanhang. Den gör avstamp i musikklimatet och staden vid 80-talets gryning och rundar av berättelsen med hur levande rockmusik flyttar in på pubarna i Piteå samt hur Strömbackabranden blev dödshjälp för en tynande förening, bland annat.
.
Boken omfattar även en del härliga bildbevis. En attitydstinn 13-årig Niklas Berg bakom Korg-synten i gruppen Måfå på Vallsberget-galan 1983 får mig att vilja höra hur konserten lät. Öjebyns hårdrockstoltheter Gambler var läskigt lika Los Angeles-kollegorna i Ratt. Bluesgitarristen Leo Holmberg såg ut som värsta coola New Wave-snubben i stilstudie från Vallsberget. Vi du se en ung Bo Sundström dansa schottis i fluffig frisyr går det också bra i den här boken.
En del tidningsurklipp och citat finns också med. Piteå-Tidningen rapporterade under Ripp-Rock-eran med allt från engagerade recensioner till mer neutrala och kanske pliktskyldiga nedslag. Arvidsjaurbandet CP Borrmaskinens vilda tilltag på scenen var förstås tacksamma att uppmärksamma.
.
Här finns massor av anekdoter. Föräldrar som ”visste” att ”på Ripp-Rock finns det knark”, föreningsmöten med minst sagt varierade dagordning, och en och annan aha-upplevelse. Vi får bland annat veta att tyska rockikonen Nina Hagen och Thin Lizzys Scott Gorham var tilltänkta dragplåster för Vallsberget.
Ingångarna i ämnet är många. Här behandlas bristen på kvinnliga musiker, musikaffären Nybergs musik som var ett inofficiellt tillhåll med studio, festivaler som regnade bort och en hel massa annat.
.
Även jag, som var några år för ung för att åtnjuta Ripp-Rock-eran från första parkett, kunde ta del av energin från rockföreningen i mitten av 80-talet. Jag och mina kompisar var för unga för att släppas i väg på de större arrangemangen, men vi gick på rockcaféerna, vi hade de neonsprakande festivalaffischerna, vi kunde namnen på en lång rad av bandmedlemmar och så vidare. Ripp-Rock var ”the shit”.
”Just när du trodde att allt var över” (titeln på boken är hämtad från föreningens slogan) fyller således i en hel del luckor hos mig. I den kronologiska berättelsen om föreningen, absolut, men inte minst i den generösa (ibland kanske väl generösa) uppslagsdel över både band (här fanns Nirvana och Rock Set långt innan sina internationellt kända namne) och enskilda personer i föreningen som upptar drygt halva boken. Jag får bland annat veta att gamla gitarrhjälten Tomas Ylivainio (Nagazaki) arbetar med nuförtiden. Var du med under den här eran kan den biten säkert vara extra kul att bläddra i, för precis som förordet antyder är det här en bok att just bläddra i och återkomma till, snarare än att läsa från pärm till pärm.
.
Jag uppskattar författarnas personliga reflektioner, hur de ofta resonerar eller låter andra komma till tals, snarare än säger ”så här var det”. Det är väl som det ska i en bok som den här. Ibland närmar sig berättandet navelskådarnivå, men ibland zoomar man ut på ett imponerande sätt. Jag tänker exempelvis på resonemangen kring vilka de tongivande musikstilarna i föreningen var, en möjlig ”elit”, och musikstilar som var .
.
Jag snubblar på en del små felaktigheter och tänker att de slunkit med i stridens hetta, men överlag är det härligt att få ta del av tidsandan, drivet, musikstilarna och de många personerna.
Layouten är av det enklare slaget och omslaget av Gunilla Dahlblom och foto av Bo Olovzon (visst är det Kenneth Lundman och Anders Wedin som ses i scenröken?) är väldigt tilltalande.
”Just när du trodde allt var över ...” måste ses som en kulturgärning i Piteå. Ett dokument över en era väl värd att uppmärksamma. Jag utbrister ett äntligen.