När Jana Kippo återvänder till det lilla samhället Smalånger (där man läser VK, så jag antal att vi befinner oss i Västerbotten) och sin bror, som heter just Bror, och tar jobb i hemtjänsten blir det starten på en serie händelser med förgreningar till hennes egen uppväxt. Ur gamla oförrätter och ur minnenas grumliga arkiv spirar ett bitvis våldsamt drama som roar och ruskar om.
Varför har Jana stuckit sin far med en högaffel? Vilka hemligheter ruvar den mystiske John på? Och hur dog den närmast mytomspunna Maria?
.
Med ett rättframt och sylvasst språk lägger Karin Smirnoff hemtjänstens brukarlistor i Janas händer och tar oss med bakom dörrarna i det lilla samhället där de till synes enkla människorna har ofta gripande livshistorier att berätta.
Små dialektala inslag får mig då och då att le igenkännande. Men framför allt är Karin Smirnoff fenomenal på att väva in kynnet, ledan, folkets kärvhet, och låta det som inte sägs rakt ut bli en självklar del av berättelsen.
Här marineras det i alkohol och kryddas med religion, men aldrig spekulativt. Karin Smirnoff tar aldrig i. Hon litar på sina karaktärer och deras umbäranden utan att säga ”kolla här”. Hon lyckas se det stora i det lilla och ge liv åt minsta lilla biroll.
.
Mitt i all kolsvart dramatik finns en härlig värme från författaren. På några ställen skrattar jag högt. Beskrivningen av en danskväll på landsorten – där klädkoden berättar allt vi behöver veta för att sugas in på stället – är ett av många fina exempel. Det här är berättarglädje av allra finaste märke.
Det starka inkännandet går igen i det lilla samhällets yttringar; pizza-turken, dansbandet Ulf Urbans och den lokala handlaren som kort och gott kallas Icander, trots att han heter någonting annat.
.
Det tar ett par kapitel, men sedan köper jag att talminus, citat- och frågetecken saknas. Samskrivningen är en annan sak. Märit Ljungqvist blir, helt naturligt, märitljungqvist, och visst är det så vi ofta säger här uppe?
Detta medvetna ”slarv” är en pulshöjare i sig. Det är som om Karin Smirnoff småspringer bredvid karaktärerna i Smalånger och liksom tar tentamen på händelserna. Berättandet är så rakt på sak att jag i de mest dramatiska stunderna får tvärnita, ”backa bandet” och läsa om.
.
Från öppningsscenen, när huvudkaraktären Jana möter en främling i snöstormen, är det en påtaglig filmkänsla. Jag ser personerna framför mig, känner lukterna och sinnestämningarna. Manusrättigheterna till den här boken kan mycket väl vara sålda när du läser det här.
”Jag for ner till bror” har mig fast från första sidan. Den är knäckande bra. Jag häpnar, njuter och förundras. Ett ord sammanfattar essensen, men jag vill inte ”spoila” din upplevelse. Jag säger bara läs den. Läs den. Läs.