PPP OK. En del trodde nog att det här skulle vara en metalplatta.
Det är det inte.
Jag beundrar Opeths frontman Mikael Åkerfeldt för att han ständigt vågar utvecklas. För det här är så långt från förra plattans "Heir apparent" och gruppens tidiga material det går att komma.
Disten är på många av spåren helt frånvarande och growlandet finns inte alls med.
Men det spretar betänkligt och den opethska låtmaterialet är ena stunden i närheten av Jan Johanssons folkmusikjazz, för att nästa stund mynna i någon typ av trist fusionfunkrock. Lägg därtill inspiration från folkmusikproggarna Kebnekajse, Kyuss och Pink Floyd.
Topparna är riktigt höga men så finns där några djupa dalar som sänker betyget.
Vågat men mer sammanhållet och sållat hade varit bra.