PP"One day I’m going to soar" är Dexys - som nu slopat Midnight Runners i bandnamnet - första album på 27 år. Det är en fantastisk albumtitel, men är själva skivan lika fantastisk? Inte riktigt.
Först och främst: Dexy’s är och har alltid varit en särskild persons show. Allting kretsar kring Kevin Rowland - det är liksom lagen om Dexys. Hela hans person är dock en vattendelare och vad man tycker om bandet är förstås till stor del avhängigt vad man tycker om honom. Man kan tycka att han är både teatral, pompös och plojig. Personligen står jag dock på andra stranden och anser att han är ett geni.
Musikaliskt är detta dock ingen knockout, men det var inte heller förra skivan. Är man på gott humör kan man ju konstatera att det är imponerande att inte degradera på närmare tre decennier. Dexys manövrerar fortfarande sin northern soul-skuta över havets vågade vågade våg med kapten Rowland vid rodret med lagom godkänt resultat. Precis som för 27 år sedan.