PP Att utgivningen av Michael Jackson-relaterat material skulle stanna upp i och med superstjärnans död var det nog få som trodde. "This is it" - musikfilmen som byggde på filmade repetitioner inför de Londonkonserter som aldrig blev av - var det första exemplet och i dag släpps "Michael", ett album med ny musik. Det här knippet med tio inspelningar som färdigställts efter hans död lär inte bli det sista.
Will.I.am har kallat skivsläppet respektlöst. Randy Jackson, en av stjärnans bröder, gick ett steg längre och har hävdat att det i vissa fall inte är Michael som sjunger. Spekulationerna fortsätter säkert. Det vi får är i vart fall en ojämn blandning av pop, r’n’b och ballader.
"Keep your head up" hade platsat hos Westlife och "(I like) the way you love me" är en fin, anspråkslös Jacksonballad som för tankarna till 1982 och visar hur långt bra sång och en enkel melodi kan räcka. Här ryms skivans charmigaste ögonblick, där Jackson tycks ringa upp sin telefonsvarare och säger "Hey this is the tempo and this is the melody ..." innan han börjar sjunga på sprakande ledning.
"Hollywood tonight" bjuder på beatboxande i klassisk Jackson-stil men lyfter inte. Plattans piggaste spår, "Behind the mask", kryddas med typisk snärtig 80-talssaxofon och vocoder-körer och höjer för en stund temperaturen på tillställningen. Flera av trumkompen känns nära närbesläktade med 1991 års "Jam" och "Breaking news" är ännu en mediakänga, men sparkar kanske inte så hårt som "Scream" och "Leave me alone".
Stråkarna, dragspelet och Stevie Wonder-munspelet i avslutande balladen "Much too soon" är annars det mest anmärkningsvärda sällskapet på en skiva som ger en renare framtoning än nio år gamla föregångaren "Invincible".
Bra låtar saknas inte, men bland alla snygga produktioner är det för många "ganska". Min Michael Jackson ska vara fullt ut. "Michael" är inte en skiva att skämmas över. Samtidigt är jag oberörd långa stunder och jämför man med Jacksons 80-tal blir det ganska blekt.