PPPPP Aj, där gjorde det ont. Och aj, där också. Och där.
"Islands and shores" är ett frustande tåg. Fullastat med bitterljuv melankoli bara tuff-tuff-tuff kör det över dig och lämnar dig liggande på rälsen undrande vad som hände.
Jag kan tala om vad som hände. Det som hände var att The Deportees gjorde en ännu bättre skiva än sin förra. Med "Under the pavement - the beach" (2009) tog Umeåbandet ett jättekliv, och var svindlande nära att slå ner sista spiken i sitt egna uttryck. Men det är nu de har landat på riktigt - om "Islands and shores" kan man lätt slänga ur sig slitna: "Som förra fast bättre".
Soulen har fått ge vika för mer storslagen pop, och både de akustiska gitarrerna och den tidigare lilla ängsligheten är borta. Deportees vågar sig ut på ny mark och uttrycket - produktionen - är större och allvarligare.
Albumet har en möjlig svaghet: ingen enskild låt, förutom möjligtvis "Medicate it right", sticker ut som självklar hit. Men när till exempel "A heart like your’s in a time like this" blir oumbärlig efter en stund, Lykke Li tar med sina oljefat och sätter sin stämpel på "The wild in me" och "When buildings sleep" river till i hjärtat blir hela skivan en hit.
För "Islands and shores" är helt enkelt inget plåster. Det är den skön-onda känslan när man river av det.