PP Ane Brun är den svenska musikvärldens darling, och hon borde vara även min. Och tro mig, jag försöker älska "It all starts with one", men det går inte och jag ska förklara varför.
Den Sverigeälskande - och älskade - norskans fjärde studioalbum är efterlängtat. Jag vet det. Och nu är det här, och det är fläckfritt. Och moget. Och tråkigt. Det är synd att de två sista adjektiven måste bli synonymer i det här fallet, men det är precis vad de blir.
Ja, Anes ljusa säregna röst, som bär spår av både Kate Bush och Joni Mitchell, är fantastisk. Och basen är bannyst på alla 18 låtar utom en, vilket gör Tobias Fröbergs produktion både luftig och ljus. Men jag blir så uttråkad att jag inte kan njuta av det.
Så klart finns det höjdpunkter. "Do you remember" med sina tribal-trummor är ju härlig (fin video också),"One" likaså, småputtriga "Take it slow" och omåttligt sorgliga "One last try".
Hatten av för att våga lämna det traditionella singer-songwriter-facket, men det räcker inte. Dubbel-skivan är en alltför lång transportsträcka fram till ett ånglok som aldrig riktigt tuffar igång.