PPPP Det är svårt att inte jämföra Joel Alme med hans generationskamrater i Göteborg - där Håkan Hellström och Jens Lekman kanske är de främsta ryttarna. Det finns en tidlöshet i deras musik som kan stötas och blötas mot varandra, men samtidigt står Alme (och övriga också för den delen) i sin helt egna ringhörna.
På tredje skivan blickar han bakåt och sneglar mot både soulen och folktraditionen, båda med rötterna i landet i väst. Där finns ett storslaget 60-tal, där finns Elvis och kanske också lite Dylan,men jag hittar också mer moderna likheter med Ron Sexsmith. Men framförallt bjuder "A tender trap" på ett sammanhållet vemod. Vill man färgsätta sin sommar med stora svepande penseldrag, tonsätta den med stråkar, en ond-skön klump i magen och en oklar tår i ögonvrån är "A tender trap" perfekt.