Bird i ny fjäderskrud

+++ En "buzz" i poppressen och det där snygga svarta omslaget med en undulat som vänder sig bort fick mig att köpa 2007 års uppmärksammade "Armchair apocrypha" med Chicagosonen Andrew Bird. De självklara popkvalitéerna, förpackade i en mer betänksam ljudbiotop var mycket tilltalande. Ibland låter han som en mer sansad Nicolai Dunger, faktiskt.
Uppföljaren"Noble beast" är i många stycken en vacker historia, mer tillbakalutad och ibland ljuv som musiken från någon gammal Disneyfilm. Den är exemplariskt producerad och bland handklapp visslingar och en rad fiolinlägg (Bird spelar fiol sedan barnsben) finns ständigt någonting nytt att upptäcka. Enda kruxet är att melodierna inte håller samma höga kvalité som på föregångaren. Om än den är en tilltalande helhet känns "Noble beast" lösare i kanterna när det gäller enskilda melodier. Mer pop och mindre singer/songwriter nästa gång, tack.