PP Det är nästan omöjligt att göra Patrik Isaksson rättvisa. Det är lätt att göra sig lustig över hans (lätt kluvna) hyllningsvisa till Stockholm, beskrivningen av den egna familjeidyllen i Dalarna och den enerverande refrängen "ladadai dai dai lada dai" i "Farväl döda stad". Det räcker gott med en Ulf Lundell och framför allt en Lasse Berghagen i det här landet.
Lika lätt är det att glömma bort att Patrik Isaksson faktiskt har förmåga att beröra med sina texter och sin röst. Som bäst är han när han går tillbaka till de utsatta uppväxtåren. Barnet Julian i "Han liknar mig" har visserligen rätt stora likheter med Suzanne Vegas Luka, men i låtar som "Mirakel" och "Du var den som jag saknat" förmedlas en smärta och vilsenhet som känns helt och hållet äkta, mitt i radioskvalet.