Han har mormor Ullas urna med sig, pratar med henne som om hon fortfarande fanns med. Det var hos henne, i stugan på Fårön, som mycket av hans lediga barndomstid tillbringades. Han berättar om plättarna med blåbärssylt, kaffebryggarens ljud, om hur han väckte mormor på sommarmorgnarna och han tackar för allt från goda råd kring kompisproblem och hennes förlåtelse när han bett henne hålla käften.
Men det här är så mycket mer än så. Det är en uppväxthistoria om sammanhang, identitetssökande – via bland annat nitiska gympalärare och ett kvinnligt alter ego som betyghetsar – och om att komma ut som gay.
"Identitetsincheckningen" i årskurs sju känns verkligen "spot on", med hockeykillar som luktar Axe och smarta klasskamraten som får nöja sig med att bli osynlig.
Det är smarta lösningar. För dynamikens skull finns filmade dansare, futuristiskt stylade verkstäder, somriga filmsekvenser från Fårön och en hel del annat. Det är en person på scenen, men det känns som fler. En naturlig del är förstås William Spetz intensitet och närvaro.
William Spetz går i vår vidare till nya utmaningar på teaterscenen. Jag förstår det. Hela den här fina showen visar på ett brett showmanship, där han kliver ut och in i olika karaktärer, sjunger, dansar och visar på "ledalösa" kroppsövningar. Allt är inte på gapflabb-nivå, men det är finurligt och ständigt överraskande.
Det är knappnålstyst i salen när han beskriver sin mormors sista tid, komplett med tunga andhämtningar och häftiga hostattacker (Hon var sjuk i kol.), men så plötsligt kommer en munter Taube-melodi och bryter av. De dokumentära videoinslagen, där man får se både mamma Jenny och mormor Ulla, är mycket charmiga. Det sjungs "Kan du vissla Johanna?" och, tror jag, "Bumbibjörnarna" och dialogen mellan den sistnämnda och barnbarnet verkar ha varit vänlig och så där varmt småkäftig.
Ulla Markström från Hortlax, född 1943, är en av få Pitebor som tillägnats en egen show. Att den här turnépremiären äger rum på Acusticum är så logiskt. Den här aftonen kommer hon, eller rättare sagt hennes porträtt, nästan hela vägen hem till sitt älskade Fårön. Jag kan bara tänka mig att hon ler från sin himmel.