Både biljettpris och handprogrammets utformning är anpassat för barnfamiljer. För tillgängligheten sker syntolkning och dessutom har man satt in operabussar från både norr och söder.
.
Föreställningen lämpar sig för barn från sju års ålder. Den är baserad på en barnbok av Rose Lagercrantz, inspirerad av Ilon Wiklands liv och flykt från Estland under andra världskriget.
Norrbottensmusiken och Piteå kammaropera samarbetar med Kungliga operan kring ”Den långa, långa resan” som hyllades stort i så väl Stockholmstidningar som Financial Times vid premiären i Stockholm i fjol. Ilon Wikland själv, som besökte premiären, lär ha varit tagen och nöjd med upplevelsen.
.
Det är en aktuell och ganska otäck historia om barnet och hunden som lämnar sina älskade bakom sig och kommer till ett nytt land.
– Vi vill låta det vara sorgligt och otäckt, trots att det är för barn, säger Johan Ramström.
Han gillar att jobba med publik som är ”som vem som helst” och känner inte att han försöker anpassa sig för den unga publiken.
– Vissa som skriver musik för barn tror att den måste förenklas och vara väldigt trallig. Jag tror inte att det stämmer. Men det finns några grejer att tänka på. Barn kan inte sitta stilla så länge. Det kan inte bli tre timmar med pauser. Därför är den här föreställningen 45 minuter.
– Sedan är det väldigt viktigt, och det gäller inte bara barn, att man hör vad som sjungs, att man förstår texten. Berättelsen ska vara tydlig så att man förstår vad som händer. Man måste sugas in i stunden och vara med, inte börja få tråkigt. Det gjorde att jag skrev musik som är väldigt rak på sak. Den är enkel att ta till sig, men inte hela tiden. Den har tydliga sånger och arior i sig, som vem som helst begriper.
I arbetet med ”Den långa, långa resan” har han bland annat influerats av musikal och italiensk opera. Avslutningslåten har en förlaga, avslöjar han, Michel Legrands ledmotiv från ”Paraplyerna i Cherbourg”.
– Musiken är naturalistisk eller extremt berättande. Den säger på något sätt alla känslorna och även var vi befinner oss.
.
Scenografin är stiliserad, med gigantiska pennor som hänger i taket ovanför scengolvet som är papper. Pennorna är rörliga och i olika formationer bygger de ”rum” på scenen.
Kostymerna är väldigt baltisk-inspirerade. Ingrid Tobiasson, som gör rollen som Ilon Wiklands farmor, går omkring och myser i sina specialsydda kläder från Estland i väntan på repetitionsstart. Entusiasmen lyser.
– Sigrid Herrault har gjort bokens själ till små fraser, nyckelfraser till det som sker, inombords och i det som syns. Det blir så enkelt att följa dramat. Likadant är det med musiken. Den har en själ. Och de här själarna ... Mmm ... går ihop med varandra.
– Ellen Lamms regi gör att våra själar öppnar sig mot det gemensamma, liksom scenografin där allt är sparsmakat och inget är på slump.
– Tonmässigt är det varken svårt att sjunga eller att lyssna på. Tonerna finns ”med flit”. Vi sjunger det som behövs sjungas för att vi ska förstå känslor och händelseförlopp. Det är härligt. Vi är så stolta så oj, oj oj!
Linus Flogell spelar hunden Sammelis ”själ” och har därför ansvaret för hundens alla rörelser.
– Som operasångare är man extremt ovan vid att ha sådant här att hålla på med samtidigt. Det tog ett tag innan det kändes bekvämt. Nu är det kul och befriande, även för rösten. Det är den här killen (nickar åt hunden) som tar plats, skäller ut soldater och ställer till med saker, berättar han.
– Det är fint att få spela för barn. Även om det är någon form av barnföreställning är den så smart skriven att man drabbas av den även som vuxen.
.
Det har gått ett och ett halvt år sedan premiären. Regissören Ellen Lamm känner att tiden har arbetat för verket på ett bra sätt. Hon tycker att sångarna har blivit ännu bättre och att det närmast blivit en slags fördjupning när ensemblen har nya erfarenheter med sig.
– Det har varit överraskande roligt att ta upp det igen. Också för att det är en så fin sångarensemble.
– Det är en berättelse om överlevnad, väldigt konkret, om förluster men också – vilket finns starkt genom berättelsen, kreativiteten som en väg ut ur svårigheter. För Ilon Wikland har kreativiteten varit en livräddare. Pennorna finns där som en hjälp, men också som ett slags kall.
.
Skaparna vill låta delar vara grymma och hemska, men varit noga med att balansera upp det. Det känns viktigt att sluta i en känsla av hopp.
– Den här flickan har det svårt, men möter också mycket värme och kärlek och blir omhändertagen, säger Ellen Lamm.
Hon känner ett ansvar här:
– Det är okej för en vuxenpublik, att gå ut i ett mörker, men när man har en barnpublik måste man visa en väg framåt.