Under den timme hon besöker Akademibokhandeln i Piteå möts hon av många glada tillrop. En chilensk man tittar förbi, berättar att han bär på liknande erfarenheter och tackar henne. Hon möter intresserat och ställer egna frågor.
Att boken skulle bli så populär var hon inte beredd på.
– Jag var nervös över hur responsen skulle bli. Det finns tunga saker som inte är smickrande mot mig själv och som jag inte pratade om på 20 år.
Vad kan det vara?
– Den saken har jag valt att inte prata med pressen om. Man fick ju uppleva mycket på gatan.
Sina fem första år bodde hon i en grotta i Diamantinas vildmarker tillsammans med sin mamma. Därifrån blev de utjagade av ”män med hundar” en natt och de hamnade i en av mångmiljonstaden São Paulos kåkstäder.
– I skogen handlade det om att överleva ormar, spindlar och jaguarer. I stan handlade det om att överleva det människor är kapabla att göra mot varann.
– Jag fick klara mig själv i långa perioder på gatan. Mamma sökte jobb som städerska hos rika personer och då kan man inte ha barn med sig. Jag fick helt enkelt klara mig tillsammans med andra barn på gatan.
Hur gör man det?
– Man gör det inte ensam. Man är väldigt utsatt. Det är anledningen till att det blir gäng. Man skapar en ny familj.
– Vi överlevde genom att skydda varandra och genom att rota i sopor, plocka plånböcker, putsa skor ... Vi stal mycket från stånd och skyddade varandra i det här.
Hur gick det till?
– Om man exempelvis snodde någons plånbok var man alltid fler än en. Om jag åkte fast var det fler barn som kunde bitas och sparka på smalbenen tills personen släppte en och man kunde springa därifrån.
Flickan Camile, något äldre än hon själv, var hennes första och bästa vän.
– Hon var speciell och hade en fantastisk förmåga att berätta historier. När hon gjorde det satte sig både barn och vuxna i kåkstäderna ner och lyssnade. Hade hon fått chansen i det samhälle jag fick växa upp i hade hon blivit nästa Astrid Lindgren. Så bra var hon.
Sista natten med Camile var det ovanligt oroligt i den kåkstad där de bodde. De sökte sig mot gränsen till ett mer välbärgat område. Under natten vaknade de av en rensning av gaturåttor och kackerlackor, som gatubarnen kallas.
– När vi tittade runt hörnet på huset såg vi fyra, fem barn stå uppradade. Alla gatubarn vet vad det handlar om. När vi började springa var det en av männen som fick syn på oss. Jag kom undan, men de tog fast Camile.
– Jag kom undan för att jag var snabbare än hon. Att springa fort var min gåva.
Hon smög tillbaka och ställde sig bakom en annan husknut. Därifrån såg hon Camile bli skjuten till döds.
– Det förstör så klart väldigt mycket i en. Jag förstod att vi inte var mycket värda. Man spottade och sparkade på oss som ohyra, men att se att man så lätt kunde ta bort oss, att vi inte var värda någonting alls, är svårt att greppa som vuxen. Som barn är det omöjligt – och väldigt chockartat.
Christina gömde sig under en trappa där mamman så småningom hittade henne.
– Mamma tröstade mig och lyssnade på vad jag berättade. Det hon sa var ”Christiana, lova mig, vad som än händer i livet så sluta aldrig gå”.
Hon beskriver upplevelsen som själsligt förödande.
– Att inte längre få höra Camiles skratt, flyga drake med henne eller försöka lära henne att skjuta med slangbella ... Plötsligt hade någon berövat oss på vår tid tillsammans, för ingenting och utan att bli bestraffad.
Kort efter den brutala händelsen hamnade Christina och hennes lillebror på barnhem, en hierarkisk tillvaro, men utan oron för sovplats.
Ett år senare adopterades de av ett kärleksfullt par i Vindeln. 1991 kom hon till sin nya familj i Vindeln i Västerbotten. Det var midsommarafton. Hon var åtta år gammal och fick midsommarstång och små grodorna bland de första intrycken. Hon tyckte att svenskarna verkade knäppa, men såg att de hade roligt.
Kulturkrocken var total. Hår, kläder, språk och inte minst sociala koder ... Allt skulle förändras. Den brasilianska flickan ”arkiverades” och Christiana blev Christina.
– Jag förstod hur viktigt det var för alla runt omkring att jag skulle bli svensk. Det var inte för att vara taskiga.
Som gatubarn var hon tvungen att växa upp på ett annat sätt. Hon kunde slåss. På riktigt. Blev hon kallad rasistiska saker av en två år äldre kille i Vindeln slog hon ner honom.
– Jag markerade att det inte var okej. Jag åkte in till rektorn nästan varje dag i början.
Med tiden fick hon bra kompisar och hittade rätt. I dag är hon tacksam för sina två kulturer och sina erfarenheter. Framför allt i ett hårdnande klimat för flyktingar här i Sverige.
– Vi ska inte hymla. Vi svenskar är snälla, men inte jättevälkomnande. Man får armbåga sig in. Det fick jag lära mig när jag var liten – ”Nej, jag ska bli vän med dig” – annars skulle jag aldrig komma in.
Allt är inte mörkt. Boken berättar om glädje, kärlek och vänskap också. "Sluta aldrig gå" handlar om två resor. Dels uppväxten och mötet med Sverige, dels om hur hon återvände till Brasilien 24 år senare. Först då hade hon bearbetat minnen av att bland annat ha sett våld, mord och sexuellt utnyttjande.
Många uttryckte glädje när hon sa att hon skulle åka tillbaka. För henne själv var det många känslor, tankar och en upplevelse av kluvenhet.
– Åtta år av mig, Christiana, skulle åka hem. Om ens det. Vad var hemma? Grottan, gatan eller barnhemmet? Christina, som bott i Sverige i 24 år, åkte hemifrån och hon var inte lika bekväm.
I Brasilien ville hon leta upp grottan, barnhemmet och släkten.
– Hur det gick får man läsa i boken. Grottan och barnhemmet hittade jag och jag gick inte lottlös på den tredje heller (skratt).
Det har inte gått en dag utan att hon tänkt på sina barndomskompisar. Händelsen med Camile har inspirerat till titeln på boken. Christina Rickardsson säger att det som hände Camile fortfarande pågår och att det är viktigt att få ge ut boken i Brasilien, vilket hon är på god väg med. Med boken vill hon även dela med sig av sin historia i ett hårdnande invandrarklimat hemma i Sverige.
Hon är god vän med höjdhoppsstjärnan och litteraturvännen Stefan Holm sedan sin tid som friidrottare. När hon lät honom smygläsa några sidor blev reaktionen ”åh herrejävlar, det här var riktigt bra”. Han tipsade Bonniers och på den vägen är det.
– Han gillar att säga att han var med i skapandet av det här (skratt).
Christina Rickardsson, i dag bosatt i Umeå, har bland annat jobbat som marknadsansvarig, butikschef och mediarådgivare.
– Jag har samlat på mig kunskap. Entreprenörsskap funkar bra för mig.
Hon driver i dag stiftelsen Coelho Growth Foundation tillsammans med två andra Umeåkvinnor. De jobbar för kulturella möten mellan barn i Sverige och också internationellt med barnhem i just Brasilien, bland annat det Christina bodde på, där de försöker ge barnen en framtid. Under sitt återbesök i Brasilien över jul ska hon själv vara tomte.
– Kan vi rädda ett eller två barn är jag oerhört stolt och glad.