Hon tar oss i rask takt via kändisskap, feminism, rasism, klasskillnader, psykisk ohälsa, katter (jo, faktiskt) och sin familj. Hon kör på i högt tempo, utan att bli så där flabbig som en del manliga kollegor. Snarare känns hon pedagogisk och precis. Och visst kompletterar hon med bilder och filmsnuttar.
Roliga småpoäng blir det när hon ger oss receptet på hemmagjord deo, härmar Laleh och förfasar sig över sin uppväxt "Småstjärnorna".
Allra roligast – och kanske mest tragiskt – är det när hon utgår från sitt kön. "Kvinnor, hälften av alla som finns, är ändå en minoritet i många sammanhang".
Vare sig det handlar om "Tafsa inte"-armbanden eller om läskiga skådespelarkollegor som tycker att hon ska tänka som om hon "har en kuk" när hon ska spela rollen som Mozart är det väldigt, väldigt roligt och träffsäkert. Met det är svårt att snacka om pungsparkar på patriarkatet. Nour El Refai är snarare en prickskytt i en agentfilm.
Hon gör finurlig förnedring av sneda könsnormer och visar exempel från de tecknade seriernas värld där män får vara allt från Svamp-Bob till professor Balthazar, medan kvinnorna ofta är leende stereotyper i klackar.
Om Belle i barndomsfavoriten "Skönheten och odjuret" konstaterar El Refai att "vi vet vi att hon väger 24 kilo och gillar böcker".
Sina återkommande depressioner tar hon också upp, därav titeln på föreställningen. Då hon tycker att det är jobbigt att prata med sin familj om problemen, blir i stället publiken hennes förtrogna.
Jag har sällan upplevt en komiker som lyckas packa in så mycket innehåll med så mycket mening på 80 minuter. Men det här är en föreställning som ger en klump i halsen också. Inte bara ur feministiska och antirasistiska aspekter.
När Nour El Refai rundar av föreställningen är det med ett dämpat och personligt tilltal i berättelsen om sin familj och uppväxt, om en stolt och kämpande mor och om fäder som stänger av känslokranen.
Nour El Refai gör mig glad, förbannad och med värme berörd.
Mer angelägen än så här kan knappast en humorshow bli.