Han har spelat mycket med andra, ofta i projektformt, med bland andra Jill Johnson och "artister som heter Idol i förnamn". Han har varit teatermusiker på Norrbottensteatern, producerat skolföreställningar, gjort en countrymässa i Hortlax kyrka och mycket annat.
– Som lokal musiker i en småstad får man ro med alla åror, säger Joakim Hellgren som till vardags är lektor i musik vid Kulturskolan i Luleå.
Varför har framträdanden med din egen musik dröjt till nu?
– För att andra saker varit så roliga. Jag tycker det är så givande att vara med och tolka någon annan. "Vad vill man säga här?" Att få hjälpa till med det.
.
Efter en lektion med en grupp elever hängde han själv kvar vid ett d-moll-ackord och började sjunga till det, berätta en story.
– "Kolla, jag har skrivit en låt", sa jag till min fru när jag kom hem. "Det ska du göra. Du ska fokusera på berättande", sa hon.
Sedan dess har låtarna fortsatt att komma. I upplägget, med akustisk gitarr, stämsång och berättande texter drar han stilmässiga kopplingar till artister som Neil Young och Gillian Welch. Jocke Hellgren utgick från countryns devis om "tre ackord och sanningen".
– Jag började berätta min historia, uttrycka mina åsikter i text, i formen för country, eller americana som jag skulle kalla det.
.
I somras gjorde han en premiärspelning, helt på egen hand, i Arvidsjaur.
– Det var ju läskigt. För första gången på länge var jag nervös inför en spelning. Men det kändes bra att se att låtar om mitt liv och det jag tänker på kan gå hem hos lyssnarna.
Hur har det varit att hitta din röst?
– En utmaning. Att gå från att "göra till sig" till att hitta något som är jag och stå för det. Det har varit en resa i sig. Sången är ju instrumentet nummer ett, det är så nära dig själv. Du har inget att gömma dig bakom. Det har varit inspirerande att utvecklas i sången och våga ta de stegen.
– Jag kör mycket i jobbet. Jag har suttit och tränat sång i bilen och även tagit några sånglektioner med Maria Juuso som hjälpt mig att våga vara mig själv.
Men på första spelningen saknade han någon att spela med, som den lagspelare han är.
– När man spelar ihop med någon annan blir ett plus ett mer än två.
Han har tidigare spelat ihop med Malin Rosengren som undervisar i sång och låtskrivande på Framnäs.
– Det är jättekul att repa med henne och låtarna känns bättre än jag trodde. Jag behövde ha med mig någon som är riktigt bra på att sjunga och har kreativa idéer om hur man gör det.
.
I texterna märks mycket skogs- och fjällmiljöer. Bland annat är "Where the sun never sets", förstås, en hyllning till norra Norrland.
– Jag har försökt skriva texter som är inom americana, men utifrån skandinaviskt perspektiv, scandicana som The Chickpeas Band brukar säga.
Han har även undersökt sina samiska rötter och det finns faktiskt samiska inslag i texterna.
– Jag har en låt om splittringen där staten bestämde mellan skogssamer och fjällsamer, att "du är same och du är inte det", "Lines and divides" heter låten.
I låtarna målar han upp landsänden som han känner den, bland annat Vindelfjällen, Sorsele- och Ammarnästrakten.
– Det berättar mycket om var jag kommer ifrån. Sedan är det låtar om relationer, om mitt liv och om saker jag ser i samhället. Jag har en låt där jag skriver om hur människor med makt skriver om historien eller rycker kapitel ur historieböcker för att få som de vill, hur de ändrar på lagar och regler och sår splittring.
.
Samarbetet och de positiva vibbarna har filat ner nervositeten inför premiären på hemmaplan.
– Jag är väldigt taggad. Det är så roligt att få göra det här ihop med Malin. Jag känner när vi repar att "det här låter bra".
.
Fotnot: Under onsdagens Club Alligator uppträder även Wiking Nilsson Band.