Anders Jormin har specialkomponerat första halvlek för storbandet. Titlar som "Ödetorp" och "Utmarksäng" talar ett tydligt språk. Tänk dig att någon har tonsatt en fäbodvall, en sommaräng, ja Swensbylijda. Det är tonkonst som, förstås, är vemodig och betänksam i sitt uttryck. Mycket görs med långa penseldrag. Det låter melodiskt och varmt. "Slaggstenshytta" hade kunnat vara stämningsmusik ur "Vi på Saltkråkan".
Under konserten bjuds på fina soloinsatser av välbeprövade namn som Danne Johansson, Håkan Broström och inte minst Piteås egen Robert Nordmark som har den största enskilda blåsarrollen i programmet.
.
Andra halvlek är den mer spännande. Då går Anders Jormin över till kontrabas och släpper in sångerskan Lena Willemark och kotospelande japanskan Karin Nakagawa. De tre musikerna släppte tillsammans albumet "Trees of light" och knep en grammis för densamma i folkmusikklassen för några år sedan.
Även fortsättningsvis är det Jormins kompositioner, till poesi av bland andra Pär Lagerkvist och danske Søren Ulrik Thomsen.
Lena Willemarks mysiga scenperson och inlevelsefulla, "folkiga" sång på svenska in älvdalsmål är en lisa i senhöstkvällen.
.
Konsertkoton är av det större slaget. Det harpliknande japanska instrumentet ser ut som en blandning av cittra, bouzouki och vävstol och låter, tja, väldigt japanskt. Och nog är Nakagawa en riktig virtuos där hon bänder, knäpper och riffar sig fram, som i presentationsnumret "Hirajoshi". Hon får det att se enkelt ut, men det här måste vara ett väldigt avancerat instrument att spela, en lindans för fingrarna. Emellanåt gör hon riktigt explosiva löpningar över de 25 strängarna som kräver en del stämning mellan låtarna.
Nakagawa ler lyckligt genom hela föreställningen och bidrar till ett resultat som blir både ursvenskt och exotiskt på en och samma gång.
Tyvärr tenderar koton att drunkna i de mer blåsmättade partierna, men varje gång den släpps fram är den en självklar stämningsförhöjare.
.
Många gånger blir upplevelsen en stämning, en groove och ett sinnestillstånd – ömsom sorgset, ömsom mysigt godmodigt – snarare än den av tydliga låtar och det är liksom vackert så. Däremot känns tempot överlag lite för makligt i längden. När Willemark drar fram fiolen och ger oss en uppiggande "Polska efter Död-Erik" från Älvdalen är det som för att konkretisera och vädra.
Summerat är det här ett fint möte som överraskar och ger mersmak.