Jag missade förra showen, "Kom in och stäng dörren", så jag kan inte göra jämförelser, men det här är folkligt, vardagligt och trevligt på ett väldigt tilltalande sätt.
.
Skrattkramperna är många och igenkänningsfaktorn hög när han låter Whams "Wham rap (Enjoy what you do)" sätta tonen för en show som bara ibland handlar om att vara optimist. Lika ofta kan det handla om nackdelarna med att ha Speedos som kalsonger eller hur det var att gå som butiksbiträde med prinsessan Lilian.
Han går även loss på Ikeas leveransservice, sonens scoututflykter och utrotningshotade ljud. Allt med samma skärpa. Han har för övrigt skaffat glasögon sedan senaste Piteåbesöket, en livsomvälvande upplevelse som avhandlas i en egen avdelning.
.
Han är grymt bra rent fysiskt också, där han lever sig in i allt från skumma plattfotade typer till tyska nudister som annekterar stranden vid hans sommarhus, via gestaltning av robotdammsugare ska tilläggas. Närvaron är med. När Jansson målar upp bilder av apotekens utveckling, av en bilkupé som luktar tonårsgrabb och effektiviteten hos ett smärtstillande preparat är det med sådan närvaro och detaljkänsla att man liksom transporteras in i respektive situation.
.
När det gäller finländarna som världens lyckligaste folk tror han att det handlar om låga förväntningar. Här kommer hans egen mamma in i bilden och stannar ett bra tag. Hon kom till Sverige som krigsbarn och framställs kärleksfullt och återkommande genom showen som en krass och aningen kärv, men väldigt sympatisk person. En annan återkommande karaktär som drar med sig många skratt är den nervöst skrattande japanske mannen Hiro.
.
Anders Janssons vänliga tilltal blir liksom talande för hela föreställningen. Han går inga snabba genvägar under bältet eller via förnedring. Det här är en rakt igenom en rätt trevlig och snäll tillställning och ändå så sjukt rolig. 2019 känns det som ett litet konststycke i sig.
Jag har inga invändningar. "Radikal optimist" är bland det bättre jag har upplevt från en scen i humorväg.