De intima spelningarna med Bo Sundström börjar bli tradition på hotell Kust på trettondagsafton.
För tredje året i rad dyker frontmannen från Bo Kaspers upp för att vara nära sin hemmapublik. Den här gången tillsammans med pianist i en än mer publiknära miljö.
Bo Sundström har ju sitt språk och sitt omisskännliga sound. Det är svårt att göra ”någonting annat”. Ändå är det närmast det han gör.
Ett hisnande generöst program bjuder både på avskalade versioner av låtar från fjolårets fina jazzskiva, en gnutta Hasseåtage plus, och kanske allra bäst, några av de mer nakna låtarna från Bo Kaspers repertoar.
Precis när duon ska upp på scenen hör jag ett ”Vill ni ha kaffe till desserten” susa förbi mig och vips far tankarna till Olle Adolphsons ytterst trivsamma liveskiva ”En stol på Tegnér”, en svensk klassiker från 1963. Kan det här bli någonting liknande? En kammarupplevelse i matsalsmiljö? Jo, faktiskt och bättre ändå. Det är vuxet och djupt, men samtidigt med ett par skjortknappar uppknäppta. Samspelet mellan Bo Sundström, den fenomenale pianisten Vladan Wirant, en låtlista som heter duga och en andäktigt lyssnande publik är väldigt lyckad.
Wirant, Piteåpublikens nya favorit, spelar sig lyhört genom visa, retropatinerad jazz och det bluesigaste blå. Jublande glada jazzapplåder följer då och då hans läckra solon.
Enormt starkt - du kan höra den berömda knappnålen falla - blir det när Bo Sundström ensam på scenen ger oss helt avklädda ”Brev”, pappahyllningen ”5:e juni” och eftertänksamma ”Ett ögonblick i sänder” där han med besked visar hur en text ska levereras.
När vi mot slutet ska sjunga allsång i ”My Way” uppmanas vi alla att googla fram texten innan en riktig rysarupplevelse med sångglad publik och fryntlig allsångsledare tar över.
”Tack”, en förtröstansfull hymn till all tvåsamhet, avslutar värdigt.
Det finns ett par dippar. Den annars så mäktiga ”Håll ut” blir lite väl lägerelds-Oasis i den här tappningen och ”As time goes by” kommer duon aldrig riktigt in i.
I övrigt är det bara att gratulera till ett helhjärtat och musikaliskt helgjutet framträdande.
Bo Sundström verkar lindrigt sagt inspirerad. Sprudlande var ordet. Mellansnacket blir därefter. En del åhörare tilltalas med förnamn. Det blir en hel del dialog med publiken, pitemålsord som ”vort hä” och ”snåttren” dyker upp, Djupviken lär ha en ”finare” stämpel än Backen får vi veta och så får vi en del visdomsord och ”bibliska utskällningar” från Bo Sundströms mamma. Det och mycket, mycket mer.
Varför har vi inte fått mer av det här tidigare? Den här formen fungerar fantastiskt och publiken är verkligen närvarande. Kust Live lär härmed vara ett sjösatt koncept. Fler akter är att vänta i festvåningen längre fram. Jag väntar med stort intresse.