Betnér har en svada som få kollegor. Tempot är högt, men ljudet är torrt och tydligt, så allt går fram.
Den här gången tar han upp företeelser som fått egna dagar, politiskt korrekta människor (gärna i kombination med total brist på humor) och svensk syn på promillehalt
Adele hinner han också med. Genom att analysera hennes låttexter gör han megastjärnan till ex-stalkande presumtiv kaninkokerska. Det är rappt och bitskt på klassiskt Betnér-manér och det blir tätt mellan skratten.
”Visste ni att när Magnus var liten, då fanns det inte tacos?”
Efter första halvleks höga tempo är det skönt att chilla med Soran Ismail efter pausen. I ”ettan” avhandlade han järnrörsskandalen på ett sylvasst sätt. Här handlar den längsta delen om hur olika generationsgrupper utmärker sig. 90-talsgenerationen, välrepresenterad i publiken, beskrivs som curlad och med oförtjänt gott självförtroende.
Ismail visar upp nyheten om en ung norska som säger att hon är en katt. ”Det är symptom på en sjukdom som min generation bär på. Den heter individualism.”
Utöver de enskilda avdelningarna har de en stund tillsammans där de sitter och slänger käft om sms-språk och emojisar, leker med en röstförvrängare, presenterar karaktären Bananaman och dansar tryckare till ”Total eclipse of the heart”.
Jag hade hoppats på mer politik. Utöver någon känga mot sittande regeringens tidiga utrikesageranden, kritik mot passkontrollen Köpenhamn-Malmö och någon släng av sleven åt högerextrema krafter blir det inte så mycket av den varan, men det vi får är bra.
Betnér - som är klämd mellan extremhögern och tygpåsekillarna som läser genusvetenskap på Södertörn – lyckas på sisådär en minut rabbla landets alla trygghetssystem och deras funktion som svar på den välrotade klassikern att ”vi ska ta hand om våra egna först”. Hysteriskt roligt.
Under bältet-skämten är klädsamt låga till antalet. Duon är dessutom bra på att ta tillvara på avvikelser i stunden – en kuckeliku-ringande mobiltelefon, en fotograf i sidogången och några som lämnar showen i förtid blir alla integrerande på ett kvickt och roligt sätt.
”En skam för Sverige 2” bjuder på två helt olika temperament. Jag har svårt att säga vilket jag föredrar, men Betnér och Ismail har hittat en riktigt bra formel ihop.