På den nya ep:n märks ett större sound. Bandet har gått från kvartett till sextett. Instrumenten har blivit fler och numera ingår även synt i brygden. Medlemmarna har blivit både mer kompetenta musiker och mer ”i synk” på ett personligt plan.
– Vi är på en mer driven plats. Det känns som om medlemmarna jobbar åt samma håll. När vi spelade in ep:n fick vi se ett resultat av att spela tillsammans, säger Alexander Mörk.
Två plattor öl blev betalningen när de spelade på en Harley-klubb. Tre personer stod kvar mot slutet av deras giget.
Alexander Mörk beskriver en gemensam kärlek till ”sunkkultur” där deppig indiepop, livespelningar och att ”leva rövare” ingår.
Sunkkultur, vad lägger ni i begreppet?
– Småstadsångest kanske är det finare ordet, säger Alexander Mörk.
– Kanske att göra sunkiga grejer i allmänhet, ta sunkiga spelningar och bo i tält, säger gitarristen Joakim Renberg.
Han berättar att han träffar någon av de andra medlemmarna dagligen. Kapernaum har blivit ett ganska tajt gäng, exempelvis har tältningen på Trästockfestivalen blivit tradition. Troligtvis ska de ”gerillaspela” akustiskt på festivalens camping i år.
Gillar melankoliskt
De har haft svårt att formulera en genre för sin musik. Indiepunk säger de just nu och tillägger att de inte har finliret för att vara ”Håkan-indie”.
– Vi gillar väl alla melankolisk musik. Från Kent, Hästpojken och Krunegård till Nina Rochelle, säger Alexander Mörk som skriver bandets texter.
Han skriver på sitt håll och tar sedan låten med sig till replokalen där den tar vingar, som han uttrycker det.
– Texterna uppkommer i mina djupaste stunder av ångest och jävelskap. 90 procent av det jag skriver åker direkt i papperskorgen. Fem procent blir färdiga låtar. De kommer ofta till under sena nätter när man har svårt att sova.
Finns en röd tråd i dina texter?
– Det är väl mycket känsla av att inte duga till i alla lägen. Och mycket ilska. När jag är förbannad brukar det rulla ut. Det låter så b:igt att trycka på knappar som självförakt, men det finns ju stunder när man inte är helt fräsch och det är oftast då de bästa låtarna kommer, med olika relationer och så. –Min favoritlåt är ”jävla livet” som finns med på ep:n. Den har mycket ”power”. Den är dödsångest.
–Då och då faller jag in i svackor som jag har haft sedan jag var liten. Då hade jag problem med att sätta saker i proportion. Jag kunde ha ångest över typ att ”fan, nu kanske kometen kommer, nu kanske jorden går under. Vad ska jag göra åt det”. Jorden är en ganska liten plats att befinna sig på i ett stort universum. Vi vet aldrig om morgondagen kommer. Det är mycket därifrån lyriken kommer.
En och annan låt är tillägnad olika personer.
– ”Manisk tår” är skriven till min fru. Det är lite att ”om jag skulle dö under någon omständighet, vad blir jag för dig”. Vi har väl många ganska tunga teman, säger Alexander Mörk.
Stockholmskt
Han tror att man fångar upp sin miljö och eftersom hans pappa skriver låtar är det kanske inte så konstigt att Alexander också gör det. Däremot kan han inte skriva glada låtar, säger han.
Med rötterna följer också, något förvånande, den stockholmskt klingande sången.
– Utan att klanka ner på Norrbotten (skratt) … Stockholmskan är på något sätt den krossade dialekten. Den ger mer resonans i tung lyrik. För mig återspeglar den mer ärlighet än att jag ska sitta och låta norrländsk. Det är lättare att sjunga, säger Alexander Mörk som flyttade från Stockholm redan som fyraåring.
Backar lite
Under en längre tid tog bandet alla spelningar de blev erbjudna. De har blivit lite mer kräsna i valet. När PT träffar några av medlemmarna väntar två spelningar i Härnösand.
– Vi backar inte jättemycket på det. Bara tre-, fyrahundra (skratt). Det är det sunk-kulturella, säger Alexander Mörk.