”Norrfjärdens karateklubb” står det på en svart jacka som hänger i hallen. Författaren med svart bälte var tränare där i några år.
– Egentligen är Piteå Shotokan grundklubben. Just nu tränar jag mest i Simrishamn. Jag är där mer än här. Jag bodde där i minst tio år innan jag flyttade hit. Det är tvära kast, säger Karin Smirnoff innan hon serverar kaffe och kryper upp i vardagsrumssoffan.
.
Från att ha varit helt okänd gick hon i höstas till att bli romandebutanten på mångas läppar, nominerad till Augustpriset och hyllad för sitt driv och språkliga egensinne. Hon får mycket respons från olika håll, men inte så mycket i Piteå. "Det är inte som Micke Holm eller nåt sånt", som hon uttrycker det.
Berättelsen om Jana Kippos återkomst till sin norrländska hemby, om våld, död, trassliga relationer och mörka familjehemligheter blev en stor succé.
Nackdelen med genomslaget för ”Jag for ner till bror” är att hon fått mindre tid till skrivandet. Tiden hackas upp av att åka ut och "prata bok". Det känns talande när Karin Smirnoff inför vår intervju i hennes hem säger att hon kanske måste packa lite medan vi pratar. Snart ska hon åka till en föreläsning i Skellefteå. Ändå tycks hon helt befriad från stress.
– Det är väldigt kul att åka runt. Jag träffar många intressanta människor. Efter tio år i Pite-exil (skratt) känns det bra att vara mer i storstäder och att röra på sig mer. Jag tycker att det är positivt.
Sambon Tobbe vill vara kvar i Piteå. För Karin innebär hemadressen att det ofta blir långa resor.
– Jag tror att vi kommer att ha dubbla boenden. Jag tänker att jag ska hitta någonting i Stockholm.
.
Hon är främst uppvuxen i Stockholmsområdet, men familjen har alltid haft hus i västerbottniska Hertsånger, förlagan till böckernas by Smalånger, men bara som ett skal för handlingen. Karin Smirnoff tillbringade mycket tid där under uppväxten och hennes mamma bor kvar där.
– Har jag några rötter är de väl kanske där. Jag är fortfarande mycket i den byn.
Större delen av första boken är antingen självupplevt eller upplevelser hon snott från andra, men ofta förlagda på ett annat sätt.
– Saker som våld till exempel; jag har inte haft incestuösa föräldrar. Inte alls. Jag hade världens gulligaste pappa. Däremot har jag levt i våldsamma förhållanden och på något sätt plockar jag ju från andra saker och stoppar in dem i andra sammanhang. Känslan och erfarenheten finns där, men inte just i detalj i det jag skriver eller de människor jag gestaltar.
I sitt berättande skippar hon gärna detaljerade miljö- och utseendebeskrivningar och låter läsaren fylla i mellanrummen själv. En annan strävan är att hitta ett dialektalt avtryck utan att skriva på dialekt.
– Jag har valt vissa ord att vara dialektala och blandat ganska mycket. I bok två kan man säga ”åssit” också, fastän man egentligen bara säger det i Piteå. Jag tycker såna ord är så himla användbara. Man förstår vad de betyder. Samtidigt är det ett helt konstigt ord.
.
Egentligen var "tvåan" tänkt att handla om ”modren”, Jana Kippos mamma – vad som präglat henne och gjort henne så flat, men Karin Smirnoff kände hur hon blev uttråkad och bytte spår. I stället börjar den med att modren dör. ”Kipposarna” åker upp till Norrbotten för att begrava henne i hennes strikt religiösa hemby Kukkojärvi.
– De flesta som bor i byn tillhör en sekt, vilket ställer till problem för Jana och för hennes bror som känner sig hemma bland de här männen med mycket makt. Han dras in i det hela. Jana ägnar sin tid åt att försöka få ut honom därifrån, kan man väl säga.
Sekten kallar hon Gemenskapen.
– Jag kan förstå att man dras in i saker. Det är jättebekvämt att ha Gud som chef. På många sätt finns det något behagfullt i att rätta sig i ledet men det är inget för mig och det är inget för Jana Kippo. Hon fixar inte det och inte att det är männen som har makten.
– Det här är inte en bok om sekterism, det är fortfarande en glesbygdsaction precis som den första var. Så vill jag ha det också. Jag vill att det ska vara en berättelse med början mitten och slut. Man ska vilja vända blad och få veta vad som händer. Den har ingen agenda, inget ställningstagande om det är bra eller dåligt att vara med i Gemenskapen. Det handlar om konsekvenserna av sekten.
.
Det dricks lika mycket alkohol som i första boken. Missbruket återkommer. Det är bara hyckleriet som gör skillnaden.
– Man pratar ganska mycket om kvinnor och om ”hur kan hon träffa en ny alkoholist”, men man pratar väldigt lite om hur de här karlarna som dricker, svinar och brukar våld hela tiden repeterar sig. På något sätt lägger man ansvaret på kvinnan. I det finns en djävulsk ojämlikhet.
– Ojämlikheten i vårt land handlar om andra saker, det man inte riktigt kan ta på och som är svårare att göra någonting åt. Mäns våld mot kvinnor är en sådan sak. Det är jävlig allvarligt egentligen, men samtidigt fullständigt accepterat. Tyvärr är det så. Vårt alkoholintag är en del av det. Det hänger ihop. Jag försöker inte hitta någon lösning. Det är inte min sak. Jag vill skriva en berättelse.
.
Trots våld, ond bråd död och många osympatiska drag bland bokens karaktärer finns det ett stråk av humor i Karin Smirnoffs berättande. Hon menar att humor kan skapa en distans, men också försona och rentav bli överlevnad.
– Jana Kippo har förmågan att hantera sitt eget liv med något slags sardonisk humor. Den hänger med i tvåan också. Man kan inte beskriva människor ensidigt, alla människor har humor. Sedan har folk olika humor, men det är en del av folks personlighet, precis som tyngre känslor som sorg, ilska och smärta. Beskriver man det ena måste man beskriva det andra för att det ska bli nyanserat.
.
Vill man att den som läser ska känna någonting så måste man känna det själv när man skriver, resonerar Karin Smirnoff som länge upplevde att någonting skavde i bok två, som kom att kapas och skrivas om innan hon till sist fick kontroll över Jana Kippo.
– Jag skulle nog egentligen ha krävt mer tid till den här boken. Sedan tycker jag att den funkar. Jag har jobbat mycket med den. Det har varit mycket i redigeringsfasen. Jag skrev den fort, precis som första boken.
Hon längtar till bok tre där Jana får ”börja flyga” och där hon själv får ägna sig åt den hårda dramatiken igen.
– Bok två har känts svår, svår att skriva; den förpliktigar på något sätt. Uppmärksamheten från media är stor. Den kommer säkert att recenseras på ett hårdare sätt eftersom den är en uppföljare.
Har den skapat några hjärnspöken hos dig?
– Ja, men dom har varit bra, för då har det varit att jag känt att något kapitel inte funkat. Då kan jag vakna på natten och ligga och tänka. Enda botemedlet mot dåliga kapitel är att skriva om dem (skratt).
.
För att behålla det glädjefyllda skrivande som är hennes drivkraft skriver hon även på annat parallellt med sina romaner, bland annat ett filmmanus till ”Jag for ner till bror”. Hon ska träffa en regissör i Stockholm och hoppas att boken så småningom kan bli en riktig Norrlandsberättelse på film.
Karin Smirnoff har precis börjat skriva den tredje boken.
– Om ettan är en redogörelse ur en människas liv kan man säga att livet pågår här och nu i bok två. I bok tre tänker jag mig att det måste ske någonting med Jana. Hon kan inte stå och stampa i de här byarna. För henne handlar det mycket om den personliga utvecklingen, att komma bort från sitt ursprung, kanske utveckla konstnärskapet och den biten.
– Hon får kanske acceptera att det här med familj inte är någonting som kommer att bli för henne. Det handlar lite om försakelse för hennes del, att komma fram till det och börja bli någon på riktigt. Jag hart inte hela trean klar för mig, men hon ska bort från byarna ett tag i alla fall.
Karin Smirnoff konstaterar att hon kan bli rejält trött på sin huvudfigur och hennes mönster.
– Vi får se vad trean blir. Hur stor Jana kan göra sig till människa.