Efter fem år med välbesökta kyrkokonserter sätter Patrik Öhlund punkt. Det blir två konserter på samma datum. Båda har två akter, den första med julklassiker, den andra med personliga favoriter från 30 år, för det här är ett jubileum.
.
Första betalda spelningen gjorde han som 17-åring i puben på Pite havsbad, 1988. Patrik Öhlund fick förfrågan per telefon och hörde sig själv tacka ja. Problemet var att han bara kunde tre hela låtar.
– Jag fattar inte hur jag tänkte. Men jag kunde många halva (gapskratt). Jag spelade en hel kväll och tjänade 500 spänn.
Han sjöng ”Stand by me”, ”House of the rising sun” och garanterat någon Creedence-låt.
– Kunde man spela en Creedence-låt på 80-talet, då var man hemma. Det gäller i och för sig i dag också.
Spelningen gick hem hos den samling ”förfriskade norrmän" som fanns på plats.
– Jag var fruktansvärt nervös, men när jag började spela och märkte att folk faktiskt lyssnade var det någon slags berusning. Det är det fortfarande.
– Den som säger någonting annat när man står på scen, att det inte är bekräftelse man är ute efter, den ljuger ju. För det är det. Jag tror att varje artist har ett bekräftelsebehov.
.
Sedan var bollen i rullning. Han började spela som trubadur tillsammans med Tony Berglund. Sedan med Mikael Lifvakt. Däremellan blev det ett år i dansband. Senare blev han sångare i coverbandet Palt Fiction.
– Tre år i rad spelade vi över hundra gig per år, med fast jobb och familj. Jag fattar det inte. Jag är trött efter två gig i dag (skratt). Men det var jätteroliga år.
För en större publik har han visat sig i ”Sikta mot stjärnorna” och ”Idol”, men mest genomslag fick han när han ställde upp – och gick till final – i ”Fame Factory” 2005, en lärorik skola där sångpedagogen Monica Einarsson gav honom många nycklar till sjungandet. Bland annat stoppade hon honom mitt i ”Håll mitt hjärta”. Han fick göra om, göra rätt, sjunga låten fysiskt nära och testa att recitera texten. Han förstod vad han gjort fel:
– Jag hade sjungit låten, men inte tagit till mig vad texten sa. Jag tog det som ett stort nederlag, men åh vilken läxa hon lärde mig!
.
Vid jubileumskonserterna sjunger han allt från Skifs och Meat Loaf till Sinatra. Han har med sig kompband, mångåriga kumpaner som pianisten Mikael Lifvakt och gitarristen Fredric Holmström, samt sjungande gästerna Stefan B Andersson, Annika Gaudet och Francis Goossens när han nu sätter punkt.
– Det blir bra med fem år. Det är mycket jobb. Jag känner att jag har gjort det här.
I stället funderar han på att göra en krogshow med gäster i Piteå eller kanske en turné runt om i länet, även i byarna. Kanske blir det en kombination av båda spår.
– Jag är 47 år, men tycker att jag blir mer och mer driven att göra nya saker – och inte spela så ofta.
.
Framträdanden med stor publik är inte nödvändigtvis de största minnena för honom. Han lyfter lika gärna fram en spelning med Mikael Lifvakt inför 50 lärare på en folkhögskola eller tältspelningen i Älvsbyn med Palt Fiction där möblerna var kaffeved efteråt. För att inte tala om bröllop och begravningar.
– När man går till essensen med varför man håller på med det här, hamnar man vid de små tillfällen – som inte är så små – som inte har med karriär, pengar eller att vara lyckosam att göra. Det är då man vet varför man började spela – och aldrig slutar med det.