Duon som träffades i lumpen på FRA 1968, levererade melodier till Barbro Hörberg på 70-talet och så småningom blev synonyma med syntpop på svenska lägger upp ett pärlband av fina stunder i ett generöst program i Acusticums Black box den här lördagskvällen.
.
Tunga "Utanför" (är Mikael Wiehe informerad?) är makalös i sitt allvar, svala "Tyngdlös" pulserar mycket behagligt och "Ljuset på min väg" är en underbar kärlekshyllning, för att nämna några av många grymma stunder.
Ingenting låter som Adolphson & Falk. Den mer ljuve Tomas Adolphson och den mer kärve Anders Falk är perfekta ihop i sitt musikaliska vemod och sjunger emellanåt som en enda röst. De utstrålar både tyngd och harmoni och verkar trivas hur bra som helst.
.
Det är lätt att kläcka ur sig någonting om nostalgi. Och visst, när bandet fläskar på som mest med syntarna i "Från min radio" är det som ett tonsatt vykort från 1982.
Men här finns så mycket mer. Många av låtarna levereras i fantastiska, varsamt uppdaterade arrangemang ("Blinkar blå" är ett superexempel) och akustiska instrument kilas in perfekt bland det myckna elektroniska godiset.
Kanske tänker du på Adolphson & Falk som en ren syntgrupp. Låt mig informera att dragspel, kontrabas, fiol och mandolin är inkluderade i den tjusiga balansgång duon gör tillsammans i den sex personer starka laguppställningen. Här ingår så väl deras ljudguru Greg Fitzpatrick som levererar den ena vackra ljudupplevelsen efter den andra och ständige producent Dag Lundquist med ett synnerligen engagerat trumspel. Ja hela laget känns som ett under av spelglädje framför en mängd smakfulla videoprojektioner.
.
I början av andra halvlek blir det väldigt mycket prat kring bandets historia. Vi tappar tempo, men det är kul att ta del av alla anekdoter som tar oss till tårtkalas med George Martin, backstage-utrymmen på Stevie Wonder-konserter, till Melodifestivalen 1979 och många andra ställen.
.
Det hade varit intressant att se Stim-avräkningen för låten "Mer jul". En rejäl årlig julklappskassa torde vara säkrad. Mot slutet av konserten dyker denna deras mesta låt upp och känns med råge som konsertens lågvattenmärke, på pliktskyldig autopilot i en i övrigt så helhjärtad konsert.
.
Det varma musikantskapet, de fina arrangemangen och den halvtorra humorn går perfekt ihop med de många fina låtarna och ett jubileumsprogram som stavas värdighet.
Mitt pophjärta jublar.