För fem år besökte författaren och journalisten Ann-Helen Laestadius Piteå, då också på Ordmån. På måndagen var hon inbjuden i samband med mångfaldsveckan.
Efter det första besöket har hon hunnit skriva fler böcker, bland andra om Kiruna och flytten av staden.
Även om hon inte bor i Kiruna längre så räknar hon barndomsstaden som hemma och åker dit flera gånger per år. Boken "Bromsgatan – vi som bodde på gårdarna", handlar om flytten av staden och där får människorna komma till tals.
– Jag tyckte det handlade så mycket om husen, säger hon och håller upp boken med bilder över familjer som står framför numera rivna hus.
Ett av husen växte hon upp i. Förändringarna har varit svåra att acceptera.
– När jag åker upp med min son kan jag inte längre visa honom vilket hus jag växte upp i, och det är en stor sorg.
Flickan, som växte upp med en mamma som pratade samiska och en pappa som pratade meänkieli, fick inte lära sig något av språken.
– De pratade alltid svenska med mig. Jag förstår samiska bättre men vågar inte prata det.
Nu tycker hon det är synd och hon saknar språket. Det finns en sorg i att inte kunna koppla till den äldre generationen.
Böckerna hon skrivit är romaner men de återspeglar stora delar av henne liv.
– En anledning till att jag ville skriva var att jag aldrig hittade mig själv i böcker jag läste, säger hon.
Som same hade hon det inte lika svårt som sin mamma. Mammans tid i nomadskolan har satt svåra spår.
– I skolan sa jag inte att jag var same, om jag gjort det hade jag blivit kallad lappjävel. På så sätt klarade jag mig i skolan utan att bli utsatt. Men inuti mig blev det tungt.
Just därför var det viktigt att sonen fick läsa samiska i skolan i Solna. Men det var lättare sagt än gjort. Till slut hittade hon själv en lärare.
– För mig är min sons samiska ett sätt att erövra språket.
Även sonen har råkat ut för trakasserier av en lärare som ifrågasatta att han var same. Det resulterade i att Ann-Helen anmälde henne och läraren fälldes för diskriminering.
Själv har hon alltid något samiskt på sig om än inte alltid kolt. Denna dag har hon ett samiskt smycke i sjalen och typiska samiska band runt näbbskorna.
– Min son hade alltid sin samemössa med stor tofs på sig när han var barn. En gång när vi var ute på stan blev vi uppsprungna av några personer som utbrast att "vad roligt att se en riktig eskimå".