Berith Kalander, uppvuxen i Malmberget och nu bosatt i Ăjebyn, berĂ€ttade för publiken pĂ„ PiteĂ„ stadsbibliotek om hur hon kunde lĂ€mna sorgen över det som hĂ€nt hennes mamma Hanna Dimitri.
NĂ„got hon ocksĂ„ skildrat i boken âSörj inte lidandet. VĂ€lkomna livetâ. Processen startade nĂ€r hon reste till minnesplatser i Polen 2012.
ââMin mamma dog 1992, dĂ„ hon bara var 59 Ă„r. Jag sörjde henne i 20 Ă„r, för hon dog för tidigt pĂ„ grund av det hon utsattes för som barn, sa Berith Kalander.
Samma Är, 1992, gjorde en Förintelseförnekare sin röst hörd.
DĂ„ blev Berith Kalander sĂ„ upprörd att hon skrev ner en biografi i form av ett hĂ€fte som GĂ€llivare kommun gav ut: âMin mor fĂ„nge Z.-4517â.
SvÄr barndom
Berith Kalander har sörjt sin mammas hela livsöde, för Hanna var bara sex Är nÀr hon och hennes lillasyster sÄg sin familj dödas av nazisterna.
Varför de tvÄ fick leva Àr en gÄta, men efter det hamnade flickorna i Auschwitz Birkenau.
ââMamma försökte hĂ„lla hĂ„rt i sin lillasyster, men en dag kom en soldat och sa att systern skulle duscha och sedan fĂ„ Ă€ta kött.
ââVad sĂ€ger man till nĂ„gon som har nĂ„gra fĂ„ minuter kvar att leva? Mamma följde henne fram till âduschenâ.
Berith Kalander uttryckte förvÄning över att hennes mamma Àven överlevde vissa andra episoder. Till exempel nÀr soldaterna spÀnde upp ett snöre och skickade alla som inte nÄdde upp till det till gaskammaren.
ââMamma var bara 148 centimeter lĂ„ng som vuxen, sĂ„ jag fattar inte hur hon undslapp.
En lÄng vÀg
Hanna fördes till Majdanek, det allra vÀrsta lÀgret som ingen hade överlevt och dÀr liken lÄg sÄ tÀtt att mÀnniskorna mÄste trampa pÄ dem nÀr de tog sig fram.
Berith Kalander visade en av mÄnga bilder, med en rak vÀg i centrum, och sa:
â HĂ€r gick jag mammas lĂ„nga vĂ€g mot krematoriet. De som skulle dit var hopbundna tvĂ„ och tvĂ„, mamma med en judisk flicka.
ââDet var kö in till gaskammaren, sĂ„ de mĂ„ste stĂ„ och vĂ€nta en hel natt. Precis nĂ€r de kom fram till öppningen ropade en soldat att alla arbetsföra skulle till Hamburg.
Berith Kalander berĂ€ttade ocksĂ„ bland annat om romska massgravar, om stulna barn med ârĂ€ttâ utseende som stĂ€ngdes in för att svĂ€lta ihjĂ€l om de vĂ€grade uppfostras av ariska barnlösa familjer, om officerare som lekte prickskytte med judiska barn som mĂ„ltavlor. Om platser sĂ„ dystra att till och med fĂ„glarna Ă€r tysta dĂ€r Ă€n i dag.
Sorgen över allt hemskt som hennes mamma fÄtt utstÄ behöll sitt grepp om Berith Kalander tills hon Äkte till den judiska kyrkogÄrden i Krakow.
ââDĂ€r kunde jag lĂ€mna min sorg och istĂ€llet glĂ€djas Ă„t att vĂ„r slĂ€kt lever vidare för att mamma överlevde.
Ăverlevare
Hon pĂ„minde om att fram till 1954 var det förbjudet för romer att resa in i Sverige. Att tvĂ„ romska överlevare â de enda â lyckades ta sig över grĂ€nsen frĂ„n Tyskland till Sverige Ă€r dĂ€rmed ocksĂ„ en gĂ„ta.
ââNĂ„gon mĂ„ste ha sett genom fingrarna, för mamma och hennes kusin hade ju sina fĂ„ngnummer inbrĂ€nda, med Z för zigenare, sa Berith Kalander.
Hon hĂ€vdade ocksĂ„ att Majgull Axelssons romanfigur Malika i boken âJag heter inte Miriamâ har verklig förebild.
ââMen hon kom ju till Sverige med falsk judisk identitet.