I våras gjorde Piteå rockfest succé med cirka tusen besökare. Den här tillställningen lockar kanske några hundra och det känns mer som en beskedlig rockpub.
Symfoniska metalbandet Eleine från Skåne har inte de bästa förutsättningarna. Det är glest med folk i början och upp och ner med ljudet i styrka och kvalité. Tur då att de har skickliga sångerskan Madeleine Liljestam som sliter hårt i kommunikation och inlevelse i bandets exotiskt färgade musik där hon far runt som en krigargudinna över scenen. Hon har släppt handmikrofonen, satsar på headset i stället och det känns som om Eleine har vuxit i självförtroende sedan jag såg dem senast. Nya "Enemies" är inte dum, samma sak med "Hell moon (we shall never die)". Eleine har sinne för melodierna och känns tillräckligt egna för att bli ett större namn.
Sparzanza, det låter som namnet på en maträtt, har precis den rätta biffigheten i ljudet som Eleine inte förfogar över. Det är som en murbräcka och därtill riktigt samspelt. En perfekt grund för sångaren Fredrik Weilebys mäktiga stonerbesläktade pipa att luta sig mot. De ser ut som ett gäng lagom slitna motorgårdssnubbar, men i deras bredbenta larm och yxighet finns en del fina melodier att ta fasta på. Upptempolåten "Alone with a loaded gun" och kvällens stora tändarstund med "Whatever come may be" är riktigt fina.
Men Hardcore Superstar från Göteborg är kvällens självklara huvudakt. När första konfettiregnet brinner av – det ska komma några till – i inledande ”Moonshine” är det bara att hålla i hatten, för det blir rejält mycket åka med bandets sleaziga rock ’n’ roll. Det är som att förflyttas till någon svettig Los Angeles-klubb i slutet på 80-talet. Sångaren Jocke Berg, den självklara centralgestalten, är bandets egen Jack Sparrow. Han ränner runt som en iller och som påminner amerikanska hjältar som Sebastian Bach (Skid Row) och Jeff Keith (Tesla), medan gitarristen Vic Zino verkligen får sin yxa att yla och trummisen Adde Andreasson levererar rappa fills och snurrar med stockarna. De är en fest för både öga och öra. Alkoholromantiken får jag bortse ifrån. De är en riktig energikick och ett perfekt happy fredags-band när de får med sig alla tillresta fans i direkta refränger som ”You can’t kill my rock ’n’ roll och, förstås, ”We don’t celebrate Sundays”.