Årets revy håller ett självklart vädertema och det är fastare än väntat. Här kläms det in referenser till klimat, väder och energi på många ställen.
Det gläder också att Pite-revyn känns mer lokal än på länge. De får in en lång rad lokala poäng, så väl från Stefan Alenius putslustiga nyhetsuppläsningar som i själva numren. Irja Wallmarks ”Roland och Julia” bjuder på gammaldags byasaga med både ”plot twist” och lokala slutpoäng. De boende på Berggården får en helt egen plats i solen och när revyns eget The Supremes besjunger de berömda Pitebornas gatstenar är det med ett häpet "Döm verk' ju legg i la'".
.
Revymamman Siw Öhman har steppat upp i leveransen. Flera av de tanter hon gör (bland annat den dam, fri från social kompass, som drabbar ett väntrum) känns uppstramade på ett positivt sätt. Tiden är hennes vän när hon vilar i rollerna mer än någonsin och de tendenser hon haft att resonera med sig själv är få. Det här "less is more"-tänket känner jag även från Irja Wallmarks och Catrin Sjögren på ett par ställen och det är så tjusigt.
Lars-Erik Lindvall är en tillgång i det dialektala, vare sig hans finska bärplockare ger rotvälska ny innebörd bland häpnande vindkraftsivrare eller han mer civilt bjuder på en dialektresa från malmfälten och ner till kustkommunerna.
.
Överlag är det fina sångnummer, där den stabila orkestern hålls tillbaka föredömligt i volym för att vi ska få ta del av sångtexternas poäng. Den luftiga inledningen överraskar, sång- och dansmannen Per-Erik Sortti går i fin symbios med dansarna i låten ”Nä lagom" och när Stefan Svensson och Siw Öhman får fason på detaljarbetet i ”Logdans” kan den bli en pärla.
Självklara tillgångar i det sjungna är revyensemblens Catrin Sjögren (aldrig har väl ett kommunalråd sjungit så vackert som i "Vind för våg") och förstås husbandets Maria Edström (kortversionen av "My heart will go on" ger rysningar av välbehag).
Dansarna Natalie Boström, Elsa Östlund, Ella Lindvall Karlsson och Signe Strand gör ett jättefint jobb med att lyfta allt från grillande eldförbudstrotsare till nostalgikäcka 50-talsflirtar. De lyfter hela presentationen på ett snyggt sätt, inte minst i en väldigt lyckad final.
.
Som vanligt finns sekvenser som kunnat kapas bort, men jag sneglar faktiskt inte på klockan. Om än materialet haltar ibland är det bra driv och stor spelglädje från ensemblen.
Pite-revyn 2019 lämnar mig varm.